Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - »Unser Karl», novell af Bret Harte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^
var en fyrkantig öppning, lik ett nyckelhål. Konsuln
var fullt öfvertygad om, att det var genom denna
öppning och med tillhjälp af en nyckel, som den
underordnade korpralen drog upp sin tropp som kaptenen
höll kontroll öfver sina löjtnanter och reservofficerare
och som själfva generalen (i sin mössa af samma slag)
var underordnad en högre makt. I stadens utkanter,
där soldaterna voro fåtaligare, fanns skiltkurer och där
dessa upphörde “caissons“ af proviantvagnar. Och på
det att det militiära intrycket aldrig skulle lämna
Schlachtstadtsbornas sinnen, hade man polis i uniform,
gatsopare i uniform, konduktörerna, biljettförsäljarne och
portvakten vid bangården voro i uniform — men alla
buro de samma slags mössa, som antagligen hvarje
morgon på nytt drogs upp för deras dagliga arbete.
Denna militära prägel tycktes emellertid icke det
ringaste oförenlig med stadens afgjordt fredliga karaktär.
Vandrande kor syntes här och hvar blandade med
kavalleriskvadronerna och tycktes ej fästa något afseende
därvid; får gingo ensamma mellan infanteriafdelningarne
eller i skockar framför dem på marschen. I själfva
verket kunde man knappt se något mer nöjsamt och
oskyldigt än ett infanteriregemente belamradt med allehanda
ting, som det behöfde för en vecka, några timmar efteråt
i sträng tågordning återvända efter lifligt sökande efter
en osynlig fiende ute i förstäderna och fredligt
bivackera bland kålplanteringarne. Ingen kände sig ens för
ett ögonblick imponerad af deras fruktansvärda energi
och allvarliga uppvisningar; trumhvirflarna kunde ga,
trumpeterna smattra, dragonerna göra ursinniga anfall
öfver hela exercisplatsen eller plötsligen på en officers
kommando draga blankt — men ingen tycktes bry sig
om det. Folk tittade upp för att se hur Rudolf eller
Max gjorde sin plikt, nickade och återvände till sina
sysslor. Och ehuru officerarne alltid buro sina
sido-vapen och vid de mest fredliga och vänliga
middagsbjudningar lämnade sina sablar strax utanför i
förstugan, uppenbarligen för att genast hafva dem till hands
och mellan rätterna rusa ut och slåss för fosterlandet,
så behöllo de andra gästerna sitt sinneslugn och
betraktade deras vapen ungefär som käppar och paraplyer.
Och som därtill många af dessa krigare voro med
glasögon försedda läskarlar och trots sina dödsbringande
vapen hade ett föga yrkesmässigt utseende, så var deras
andel i detta eviga krigsspel för konsuln än mer
förvånande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
