Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - »Unser Karl», novell af Bret Harte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740
ett främmande land utan att först fullgjort sin militära
plikt till fosterlandet. Hans första erfarenheter af sådana
saker hade varit ledsamma och svåra. De hade
medfört vädjanden till ministern i Berlin, brefväxling med
det amerikanska statsdepartementet, tidsutdräkt och
slutligen kvarhållande af en och annan tysk-amerikan,
som förgätit att medföra sina papper vid besöket i det
gamla fosterlandet. Men nu var det så att konsuln
hade förmånen åtnjuta vänskap och förtroende hos
general Adlerkreutz, som kommenderade 20.de divisionen,
och vidare att Adlerkreutz, ehuru en så tapper krigare,
som någonsin i spetsen för sina män ropat “Vorwärts!“
och en så djupsinnig strateg, som någonsin i sin
järnskalle öfvervägt egna och fiendens planer, likväl hade
en lika enkel och okonstlad själ som ett barn. Så kom
det sig att denne gråmustascherade och barske men i
själfva verket godhjärtade veteran hade öfverenskommit
med konsuln, att han i sådana fall, där nationaliteten
icke kunde bevisas men var sannolik, ville taga
konsulns ord såsom säkerhet för desertörens infinnande
eller hans pappers aflämnande, utan tillhjälp af
långvariga diplomatiska förhandlingar. På det sättet hade
konsuln åt Milwaukee räddat en hederlig men
obetänksam bryggare och åt New York en utmärkt korfmakare
och blifvande ålderman, men till deras militära plikter
återfört en eller två vagabonder eller luffare, som aldrig
sett Amerika utom från däcken på de skepp, i hvilka
de varit “stowaways“ och med hvilka de blifvit
återsända — och på detta sätt hade freden och
samförståndet mellan två stora nationer kunnat bevaras.
“Han säger“, sade polisinspektören allvarligt, “att
han är amerikansk medborgare, men förlorat sina
na-turaliseringspapper. Och likväl har han för andra gjort
den betänkliga bekännelsen, att han bott åtskilliga år i
Rom! — Och så säger han“, fortsatte han, i det han
kastade en blick öfver axeln mot den stängda dörren
och lade fingret på näsan, “att han i Palmyra har
släktingar, som han ofta besökt. Hvad säger ni om en så
oerhördt osannolik utsago ?“
Men konsuln log och sade: “Låt mig få se honom 1“
De gingo ut i det yttre rummet, hvarest en annan
polisman och en infanterikorpral reste sig och hälsade.
Midt i en hop beundrande och sympatiserande
tjänstflickor satt brottslingen, den minst bekymrade i hela
sällskapet; en yngling — en pojke — näppeligen hunnen
till de tjugu! Det var verkligen omöjligt att se en
oskyldigare, mer herdelik, ja nästan änglalik desertör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
