Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Den orientaliska litteraturens ålder, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litterära arbeten som äro två, tre eller fyratusen år gamla,
vi icke befinna oss på en tast historisk mark. Jag är
visst icke någon skeptiker beträffande den höga ålder, som
tillskrifves den kinesiska, egyptiska, babyloniska och
indiska litteraturen, men efter mitt förmenande låta vi lätt
förföra oss till att glömma den viktiga skilnaden mellan
autentisk och konstruktiv historia. Den autentiska
historien börjar, som Niebuhr ofta utvecklat, först då, när vi
ha en samtidas eller ett ögonvittnes vittnesbörd.
Konstruktiv historia och konstruktiv kronologi grunda sig på
slutledningar. Konstruktiv historia är måhända ofta lika
sann som autentisk historia, men det oaktadt böra vi
aldrig glömma skilnaden mellan de båda slagen.
Om vi äro medvetna om denna skilnad, så måste jag
säga: Indiens autentiska historia börjar först med tredje
århundradet före Kristus. Från denna tid ha vi
inskrifterna om den berömda konung Asoka, Chandraguptus
farbror, de grekiska historieskrifvarnes Sandrokryptos. Allt
Indiens historia före den tiden är idel konstruktion.
Men är det därför mindre säkert? Visst icke. Språket i
dessa inskrifter står i sina olika munarter i samma
förhållande till sanskrit som italienskan till latinet. Dylika
förändringar behöfva århundraden. Asokas religion är
budd-hismen och buddhismen förhåller sig till brahmanismen
som protestantismen till katolicismen. Dylika förändringar
behöfva århundraden. Slutligen visar vedabrahmanismens
litteratur själf tre på hvarandra följande lager i språk,
ceremoniel och tankar. Dylika förändringar behöfva
återigen århundraden, och ehuru jag alltid betraktat som
godtyckligt mitt antagande af två århundraden för hvart och
ett af dessa tre lager, så äro icke själfva lagren och deras
inbördes följd att betvifla. Den konstruktiva historien
sätter de tidigare vedahymnerna till år 1500 före Kristus.
Men redan vid denna tid är språket i dessa vedahymner
uppfyldt af afnötta, stympade och alldeles obegripliga ord
och former, som i många punkter stå grekiskan närmare
än vanlig sanskrit. Det eger t. ex. en konjunktiv liksom
grekiskan, men af denna finnes knapt ett spår kvar i de
episka dikterna eller i Manus lagar. Dylika förändringar
kräfva tid. Faktiskt synes, när vi fråga oss, huru länge
det kan ha räckt till dess ett språk sådant som det i
ye-dahymnerna kunde utbilda sig, den vanliga kronologien
fullständigt svika och vi borde vara tacksamma, om den
geologiska kronologien tilläte oss att utvidga de gränser,
som äro utmätta för människans tillvaro på jorden, öfver
istidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
