Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Den orientaliska litteraturens ålder, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
786
borde hålla för våra ögon den konstruktiva karaktären hos
denna gamla historia och tidräkning. Att använda en
grundsten som ett språngbräde öfver en klyfta af 3200 år
är typiskt för en rent konstruktiv tidberäkning och måste
som sådant sorgfälligt skiljas från hvad historieskrifvarne
mena med autentisk historia, t. ex. när Herodot eller
Thy-kydides berätta oss saker, som skett inför deras ögon
medan, de lefde. Det må vara med resultatet af dessa
kronologiska spekulationer hur som hälst, österlandets historia
må börja sex, fem, fyra, tre eller två årtusenden före vår
tidräkning — jag upprepar min fråga: hvad utgör antikens
dragningskraft, när antiken betyder endast hvad som är
aflägset från oss, hvad som årtusendens vida klyftor skiljer
oss från? Jag medger gärna, att det gamla har en viss
dragningskraft. Men denna dragningskraft måste utgå
från oss själfva, från arkeologerna i östern och västern.
Gammalt är allt, som var tidigare än vi, och antiken
betecknar den fasta historiska grundval, hvarpå vi stå —
eller borde åtminstone beteckna det. Om vi i forntiden
förmå upptäcka nyckeln till några af nutidens gåtor, om
vi kunna förbinda det förgångna med framtiden medelst
de starka kedjorna af orsak och verkan, om vi äro i stånd
att förena traditionens sönderbrutna och spridda leder till
en oafbruten ledning, då skall den elektriska gnistan af
mänskligt deltagande fortplanta sig från den ena ändan till
den andra. Den aflägsnade forntiden skall icke längre
förbli aflägsen. Den föres oss närmare och blir förtrogen för
vårt hjärta. Vi själfva skola bli de gamla;
människosläktets aliägsna barndom skall förekomma oss som vår egen
barndom.
Man lägge väl märke till den förändring, den nästan
underbara förändring, som den orientaliska forskningen
småningom skapat bland det förgångnas ruiner. Hvad
gammalt var har blifvit ungt, hvad ungt var blef gammalt.
Låt oss taga till exempel våra språk. Vi kalla tyskan,
franskan, engelskan moderna, moderna språk. Men om vi
ha följt tyskan tillbaka till fornhögtyska, denna åter till
gotiskan och gotiskan till det ariska urhemmet, där det i
Indien talade språket, sanskrit, hade lika stor rättighet som
persiskan, grekiskan, latinet, keltiskan, slaviskan, ja som
gotiskan, fornhögtyskan, nyhögtyskan — om
språkforskaren samlat och till ett organiskt helt sammanfogat de
sönderbrutna länkarna af denna andra kedja, hvad inträffar
då? Blir icke det unga gammalt och det gamla ungt?
Våra moderna språk stå för oss som de älsta språk i
världen, gråa, hopskrumpna och förvissnade. Men ju äldre ett
språk är, desto friskare äro i verkligheten deras drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
