Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Den orientaliska litteraturens ålder, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7*7
desto kraftigare dess muskler, desto uttrycksfullare dess
ansikten. Våra ord äro gamla; vår filosofi är gammal; vår
religion är gammal, våra sociala institutioner äro gamla.
Världens ungdom, den verkliga juventus mundi ligger
bakom oss, långt bakom grekerna, långt bakom Troja. Och
äfven när vi ha följt de ungdomliga aryas till deras
asiatiska hem, äfven då finna vi i deras s. k. protoariska språk
från rötterna lånade ord och tankar, som för oss blotta den
ena ringen vid den andra i oöfverskådlig följd.
Således kan hvarken ålderdomligheten i och för sig å
ena sidan eller blott ungdom och barndom å den andra
vara nog för den verklige historieforskaren, han måste då
tillika förmå upptäcka de utvecklingens lagar, som förklara
det unga ur det gamla, det sekundära ur det primära
och som visa oss att det alltid funnits icke blott
utveckling utan ock ändamål i världen. Däri ligger den verkliga
dragningskraften i våra orientaliska studier. Kina,
Egypten, Babylon, Indien och Persien äro icke längre för oss
så afiägsna som österlandet och västerlandet äro hvarandra.
De ha blifvit för oss det verkliga österlandet d. v. s.
orienterings- och riktningspunkten för alla västerlandets
studier.
Ett exempel därpå är ordet indo-europeisk, hvarmed
vi nu äro så vana, att vi tala om indoeuropeiska telegrafer,
järnvägar och tidningar. Jag erinrar mig ännu den tid,
då ordet bildades, och den rysning, som det framkallade
hos de klassiska lärde. Det är visst icke öfverraskande.
Man föreställde sig endast hvad syntesen af dessa båda
ord, Indien och Europa, innefattar. Den innebär det
faktum, att människor, som årtusenden före vår tidräknings
begynnelse invandrat till Indien, ha talat samma språk som
nu talas i Tyskland. Tyska och sanskrit äro väsentligen
samma språk, äro variationer af samma typ — strömmar
som härstamma från samma källa, ehuru de flyta i hvar
sin fåra. Den djärfva syntes, som innehålles i ordet
indo-europeisk, har i ett slag fört Indiens mörkhyade invånares
ord och tankar och dem själfva med oss lika nära, som
grekerna och romarne i manga arhundraden ha vant oss.
Härigenom förenades Europas folk, som tala tyska,
engelska, keltiska, slaviska, grekiska och latin, med dem, som
tala sanskrit, persiska och armeniska, till en familj. En
union bildades, som omfattade historiens största folk och
hos dem alla väckte till medvetande en ny adel i tanke,
ord och handling — indo-europeens adel eller, som man
också säger, det gamla ariska brödraskapets adel. Mina
hinduiska vänner ha ofta sagt mig, att ingenting gifvit
Indiens begåfvade befolkning mer sinne för dess värdighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
