Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Den orientaliska litteraturens ålder, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
788
ingenting närmare aammanknutit bandet mellan Indien och
England än just denna upptäckt af det gemensamma
ursprunget af dess språk och Europas hufvudspråk, i all
synnerhet det engelska.
Det är nu kändt i de vidsträcktaste kretsar, att de flesta
af våra ord äro gemensamma med sanskrit och andra
medlemmar af den ariska språkstammen; det är allmänt
bekant, att grammatiken för alla ariska språk är densamma
och skiljer sig fullständigt från semitiska och andra
språkfamiljers grammatik. Men ehuru vi äro förtrogna med
dessa förhållanden, är det dock mången gång svårt att
undgå en känsla af svindel, när vi se huru nära forntiden
verkligen står nutiden, huru nära man verkligen fört
österlandet intill vesterlandet. Låt oss taga ett exempel. Hvar
och en vet att i alla den ariska rasens språk räkneorden
äro desamma. Må man betänka hvad det betyder.
Decimalsystemet måste följaktligen ha utbildats och antagits
af våra rasförfäder, innan de skildes, hvarje siffra från
ett till hundra måste ha fått sitt namn, och alla dessa
namn måste ha blifvit helgade icke genom en
öfverens-kommelse, utan genom bruket — eller om man så vill
genom öfverlefvandet af det duktigaste. Huru gamla dessa
räkneord äro, kan man se bäst därpå, att de icke kunna
härledes från några för oss kända språkrötter, så att vi
äro ur stånd att angifva, hvarför sex en gång kallats sex
och sju sju. Dock finna vi i sanskrit, i zend, i
armeni-skan, grekiskan, latinet, slaviskan, keltiskan och tyskan
precis samma serie af räkneord,
Hos andra språkdelar är frändskapen ännu närmare
och den moderna tyskans beroende af sanskrit, sådant det
talades för två- till tretusen år, är mången gång rent af
förbluffande. Läsaren må tillåta mig att anföra en enda
illustration, som visserligen är något omständlig, men
öf-verraskar genom den solidaritet, som ännu består mellan
sanskrit och tyska.
Hvarför skrifva vi nu i tyskan Tod, men tot? D. v. s.
hvarför har participium ändeisen t och substantivet
ändel-sen d? Det kan tyckas vara en mycket långsökt fråga.
De flesta torde säga, att det är ändamålslöst att framställa
dylika frågor, emedan det är omöjligt att besvara dem.
Grammatiken lär oss att participium bildas med t och
substantivet med d och därmed kån det vara nog.
Språkvetenskapen ser dock saken från en helt annan sida. Den
är af den meningen, att allt i språket har sin orsak och
att det är vårt eget fel, om vi icke förmå upptäcka denna
orsak. För att upptäcka anledningen till d i Tod och t i
tot, måste man ingå på detaljer i den komparativa
gram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
