Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Mannen, som var älskad, novell af Robert Hichens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
804
“Aha!“ afbröt jag, “nu förstår jag, hvarför du förra
kvällen frågade mig, om jag trodde att det fans något
särskildt hos dig, hvilket kunde draga en mänsklig varelse
eller ett djur oemotståndligt till dig.“
“Alldeles. Sedan den dagen, då jag förgäfves sökte
arbeta, har jag blifvit allt mer öfvertygad om denna
varelses tillvaro i mitt hus. Ibland känner jag tydligt någon
eller något smyga sig intill mig, alltid — märk det — med
ömhet och varsamhet. Det värsta är att det börjar utöfva
en högst obehaglig verkan på mig. Jag börjar på att
afsky, att hata denna varelse.“
James tycktes mycket upprörd; hans ansikte blef
döds-blekt och ett plågadt uttryck kom i hans vanligen så
lugna ögon.
“Dü inbillar dig vara förföljd af ett spöke!“ sade jag.
“Jag har aldrig trott på sådant nonsens förr, det vet
du“, svarade han. “Jag endast konstaterar ett faktum,
hvilket jag likväl icke kan förstå, och som plågar mig
obeskrifligt. Här måste finnas någon, men jag har alltid
hört talas om s. k. spöken såsom onda och illasinnade
varelser, men denna varelse älskar och beundrar mig. Det
är mig rent af vämjeligt, Fennrick!“
Han tystnade och jag sade intet. Jag visste hvarken
hvad jag skulle säga eller tänka. Utan tvifvel såg jag
förskräckt ut, ty James sade sorgset:
“Låt oss icke tala mer om detta — låt oss tala om
något annat — min resa till Paris t. ex.“
Du känner väl till händelsen i Paris? James skulle
tala inför en stor församling af franska vetenskapsmän.
Han tycktes lugn och fullkomligt herre öfver sig själf,
ehuru han såg blek och trött ut. Han talade flytande i
ungefär en kvart, men då började han blifva orolig,
stapplade på orden och kastade misstänksamma blickar omkring
sig. Han till och med afbröt sig en eller två gånger, och
det tycktes som om han omöjligt kunde fortsätta, som om
han alldeles glömt hvad han. skulle säga; men med en
oerhörd ansträngning behärskade han sig och fortsatte.
Därefter började han långsamt flytta sig längs efter estraden,
som om någon skuffat honom, och plötsligt sträckte han
ut båda händerna, och utstötande ett skarpt skärande skri
nedföll han afsvimmad. Jag skall tala om för dig hela
förloppet, så som James själf berättade det för mig.
Han låg sjuk i Paris i två dagar och sedan fördes
han hem. Vid sin ankomst telegraferade han till mig att
genast komma och besöka honom. Jag for ned till Hyde
Park Place och fann honom sittande framför elden i sitt
arbetsrum. Han var gränslöst förändrad och såg så
ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
