Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Detlev von Liliencron, af H. Vilhelmsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
bakgator. Kontrasten mellan lifvet där och det
styrkande, friska i daggsvala lunder, i blommande
skogs-bryn, med doftande mylla under fotterna, hvisslande trast
och huttrande skogsdufva öfver hufvudet, som han så
ofta svärmar om, måste vara outhärdligt tryckande.
Det är begripligt, att skillnaden mellan tillvaron,
sådan man vill lefva den, och sådan den måste fördragas
gör många sinnen bittra, och att en man vid minnet
om allt det han måste umbära och allt det han skulle
kunnat vinna, utbrister:
“låt rosor blomma först på grafvens kulle
Och låt hvetet växa först ur dina knotor,
då, ja, då jag offrar kanske femtio Pfennig
för att till ditt minne sätta upp en tafla
någonstädes på ett hus, där förr du bott
(i An meinen Freund, den Dichter)
Nu är det väl så, att bitterheten ej behöfver ha
genomsyrat själens alla lager för att ofta ge sig hårda
uttryck. Särskildt hos en skapande ande torde en bitter,
ilande tanke bli det sandkorn, som utformas och omges
med diktens skiftande pärlemorstoff.
Så hvilar icke heller hvar kärleksdikt hos en
trubadur på en motsvarande afslutad erfarenhet. Hvart
moment i ett kärleksäfventyr ger en rörlig fantasi
uppslag till en “så-kunde-det-ha-varit “ situation, och det
enda, lustiga underbara och ljufliga äfventyret blir till
ett skimrande pärlband af dikter.
Dock måste man medge, att v. Liliencrons erotiska
dikter ge intrycket af åtskilligt mera än ett äfventyr. Men
alltid är han fri, frisk och manligt varm; ombytlig, men
aldrig hård; fladdrande men aldrig cynisk. “Änidag“, säger
han fi Der Mäcen) “och det är vår dyraste klenod, är
monogamien den bredaste grundvalen för all god sed, i familjen,
i staten “–––men, tillägger han, “en diktare skall icke
gifta sig“, och bevarar således för egen del rättigheten att
vara obeständig. Förälskad däremot blir han lätt, och
förälskelsens lätta lycka besjunger han i otaliga, jublande,
vårfriska, sommarvarma dikter. I Das Gewüter^ Der
Handkuss, Unter Goldregen und Syringen det lätta
flyktiga svärmeriet, liksom i den ufsökt fina Nach dem
Balte. Här är det kavaljeren som beledsagar den
blåögda Comtessen, ein müder Veilchenstrauss. Det är just
i den röda, frostiga gryningen, och med några mästerliga
rader ges en bild af dagens uppvaknande; hur natten
suges ned i de sanka ängarna, ripan putsar sina
rim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
