Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Detlev von Liliencron, af H. Vilhelmsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Med snabba steg han bragte sen — Till fadren sista hälsningen.
— Som glad ej var. — Och gubben skref med darrig hand: — »Kolin.
Min son gräfd ner i sand. — Hvem anar hvar.»
Och den som sjungit sången här, — Den, som den läser, ännu är
— I lifvet kvar; — Men en gång du, en gång ock jag, — gräfs ner
i sand, får hvilodag, — Hvem anar hvar.»
v. Liliencrons entusiatiske vän och biograf Otto
Julius Bierbaum* kan ej nog betona den utsökta harmoni
mellan ämne och form, som uppenbarar sig såväl i
balladerna som bl. a. i den förutnämnda kärleksidyllen
Nach dem Balte, och framhåller därjämte skaldens fina
öra för tyska språkets accentuering och högst ovanliga
förmåga att tillgodogöra sig dess resurser.
Det är omöjligt att tala om balladerna utan att
nämna Hochsommer im Walde, där folkvisetonen^ är
öf-verförd till ett modernt ämne och som har blifvit ett
i all sin enkelhet gripande vittnesbörd om lifvets tragik.
Det är en fattig vandrande gesäll, som på fem
dagar ej smakat mat; “i stället för arbete hunger och nöd;
blott vandra och tigga, knappt en bit bröd.“ Han går
i skogen, då solen sjunker, och allt är tyst. Från sitt
fattiga knyte tager han snöret som han lägger om
halsen. “Ej pinan var lång, han hade sett solen för sista
gång.“
Det vore skada att öfversätta följande vers; man
skulle blott fördunkla glansen på dess vingar:
Der Tau fällt drauf, der Tag erwacht
Der Pirol flötet, der Tauber lacht,
Ds lebt und webt, als tvär nichts geschelm,
Gleichgültig tvispem die Winde und wehn.
En jägare hittar den döde; öfverheten konstaterar
att det icke är mord, och därpå jordas han på fältet,
där inga kors äro resta, och “Då ingen förut den döde
sett — Så nämnes han blott trehundradeett. — Tre
hundra förut stoppats ned i mull. — Hvem älskade
dem, hvem grät för den skull ?“
Den naturens bekymmerslösa, eviga ungdom, som
uttalas i den ofvananförda tyska versen, sysselsätter ofta
v. Liliencron — liksom alla tänkande.
Öfverhufvudtaget är den kretsgång, inom hvilken
idéerna röra sig, icke obegränsad, ehuru den kan
förefalla så, därför att alla ha mer och mindre begränsad
* I Freiherr Detlev v. Liliencron, von Otto Julius Bierbaum, Ein
Diéhterpwtrait. Berlin. Schuster d Loeffler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
