Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
och ambitiös, en liten satunge, som redan som
femårig baby tog en kalkonhöna, för hvilken alla barn
voro rädda och som hindrade dem på vägen till skolan,
kring halsen och skrämde bort den. Vid ett annat
tillfälle slog hon näsan i blod för en liten pojke som gjorde
spektakel med henne. Och att stå bakom pojkarne ville
hon aldrig finna sig i. Hon gjorde sitt mästerstycke,
då hon som den djärfvaste pojke kröp i skymningen
på yttersidan af barrieren öfver en hög bro, ett prof
på mod som var förenadt med lifsfara. Hon ville läsa
latin som pojkarne, och då man i början icke ville gå
in på det, lärde hon sig det i hemlighet
tillsammansmed en gymnasist, tills man en dag fick höra henne
gömd under ett bord deklinera “penna, pennæ“, och då
hon blef tvungen att krypa fram, förklarade hon “jag
vill vara som en pojke“.
Hennes far, som insåg hennes ovanliga begåfningr
lät henne nu få samma undervisning som en gosse; när
hon var nio år, läste hon Virgilius, och hon fick en
lärare, som skulle få stor betydelse i hennes lif, Edward
Irving, en ung teolog från Annandale, som förstod att
göra sin redan från början mycket vetgiriga lärjunge
ännu mer intresserad. Hon steg upp klockan fem om
morgnarne och band en tyngd vid foten för att vara
säkrare att vakna, hon kunde sitta halfva natten öfver
en ekvation, och när hon var i strid med sig själf om
hon skulle motstå en frestelse, sade hon, som hon själf
berättar, icke: “jag får strykoch icke häller, “jag
kommer i afgrunden om jag gör det“, utan: “en
romare-skulle icke ha handlat så“. Då hon var fjorton år
gammal, tyckes hennes lärare dumt nog ha förebrått henne
att, fastän hon läste Virgilius, hon dock ännu lekte med
dockor; hon beslöt då att offra sin favoritdocka: hon
gjorde i ordning ett bål, deklamerade för dockan
Didos-sista monolog ur Eneiden, tände därpå eld på bålet och
stack igenom dockan med en pennknif så att sågspånen
runno ut — men då var det slut med hennes styrka
och hon brast ut i en sådan våldsam gråt att alla
människor skyndade dit. Vid samma tid skref hon en
tragedi, där det gick mycket blodigt till och där i femte
akten ingen förblef vid lif.
Hon var aderton år, då hon förlorade sin fader, som
hon kanske älskat mer än någon annan människa i
världen. Han dog i en tyfös smitta efter några dagars
sjukdom och lät henne för farans skull icke mer komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
