Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
sig; hon tillbragte sista natten på golfvet framför hans
dörr. Det var en förlust, som hennes allvarliga, djupt
känsliga natur aldrig öfvervann; nästan aldrig talade hon
om honom; Carlyle berättar, att det hände endast i mycket
högtidliga ögonblick, att hon när hon ville särskildt berömma
honom, sade: “min far skulle ha gjort på samma sätt“.
Vid denna tid börja hennes ännu bevarade bref.
En silhuett visar — visserligen i ofördelaktig frisyr
och i mycket ogynsam toalett — en fin profil vittnande
om lust för skämt och munterhet, ett miniatyrporträtt,
som målades några år senare och som återger henne en
face, visar ett underbart vackert lockigt hufvud, mörka
djupa ögon och spirituella glada anletsdrag. “Strålande“
är ett uttryck, som alla som kände henne under hennes
ungdom använde om henne. Hon var den mest firade
flickan i trakten och var icke utan hemgift, då hennes
far åt sin hustru endast efterlemnat en mindre ränta
och utnämt dottern till universalarfvinge. “Distinguished
as a flirt*, “utomordentligt kokett“ kallade en bekant henne
den tiden, och hon citerade gärna senare detta uttryck.
Hennes bref till hennes ungdomsväninna Eliza Stodart
äro uppfylda af omväxlande små hjärteangelägenheter,
som beskrifvas i den mest genuina pensionsflickestil.
Den dåvarande “han“ spelar en stor och oskyldig roll
i dessa romaner. Som under hela sitt lif använde hon
mycket energiska uttryck. “Hvad tusan hade min mor
där att göra?“ heter det en gång, en annan gång skulle
hon velat simma öfver floden, emedan “han“ var på
andra sidan. Samme “han“ är nästa år “den
vedervärdigaste parson på hela planeten“ och hon kan själf icke
begripa sin blindhet för honom. Flera olyckliga friare
behandlas med skoningslöst hån. En något större roll
tyckes bildhuggaren Rennie ha spelat, och hon förälskade
sig i honom, “när han med en så underbar hållning
och med så märkvärdigt uttryck gjorde i ordning hennes
sporrar, när hon skulle rida ut“, men emedan båda voro
mycket stolta, blefvo de åter skilda. Man fattar, att
den omgifning, hvari hon lefde, icke kunde
tillfredsställa hennes intellektuella anspråk: “Jag är som i ett
fängelse, men vid Hjobs hustru, jag skall ut ur det,
—-jag vill det“. “Besöket af en man med någon
intelligens skulle vara en nåd mot oss“, en önskan hvilken,
som mrs Ireland anmärker, skulle gå i fullbordan. Alla
dessa bref äro impulsiva och fulla af humor, och dessa
egenskaper bibehåller hon endast med den skilnad, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
