Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
uti de senare årens bref humorn spelar mot en bakgrund
af bittert allvar och djupt lidande.
I alla “flirts*, i alla betraktelser angående den okände
kommande mannen, som uppfylla dessa hennes bref som
flicka, är det aldrig tal om den man, som hennes
djupaste ungdomslidelse gälde, hennes lärare Edward Irving.
Han hade för länge sedan flyttat från Haddington och
umgicks där endast som gäst; han var redan förlofvad med
dottern till kyrkoherden Martin från Kirkcaldy, då Jane
och han blefvo medvetna om sin ömsesidiga böjelse.
Båda hoppades att förlofningen skulle göras om intet,
men familjen Martin gick icke in härpå, förlofningen
var allmänt bekant, Irving var präst och ville icke
förorsaka skandal och ville framför allt icke bryta sitt ord
— och sålunda blefvo han och hans förra lärjunge snart
på det klara med att saken var hoppningslöst förlorad.
Janes åstundan gick nu ut på att få en intellektuell
ersättning, hon ville skrifva romaner och bli en berömd
författarinna. För att understödja henne i hennes
sträf-vanden och förskaffa henne litet umgänge, som kunde
gifva henne några impulser, förde Irving sin vän
Thomas Carlyle in i hennes familj. “Det var en majafton,
skrifver Carlyle i sina minnen, sommarkvällens
skymning strömmade rikligt och mildt in i rummet, och det
var som om jag vandrade i öfverjordiska sferer; det
fans andra människor där förutom det enda sköna
väsen som intresserade mig mer än alla; jag satt med
henne och hennes mor nästan hvar afton i timslångt
samspråk . . . den vackra strålande allvarliga unga
flickan tänkte endast på litteratur“. Carlyle skickade henne
böcker och under hans ledning lärde hon sig tyska,
läste Schiller, Goethe, Byron och Bousseaus Nouvelle
Heloise, som gjorde det djupaste intryck på henne.
Hon var romantisk i romantikens tidsålder. Byron och
St.-Preux voro hennes ideal, hon grät bittert öfver Max
och Thekla, medan hon först senare lärde sig fatta
Vilhelm Meister. Nu hade hon ett sådant umgänge som
hon önskade; man känner, hurusom denna man liksom
öppnade slussarne och tillförde henne tidens skatter;
den fromme Irving förskräcktes öfver detta inflytande
och varnade henne för en så farlig läsning. Hon
skrifver om sin nya väns personlighet följande: “Han har
något gemensamt med St.-Preux, han har hans talang,
hans imponerande genombildade ande, hans lefvande
fantasi, hans högsinta hederskänsla; — men därjämte
v s J t i r k I ? i* 11 E * v < V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
