Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
— ack! detta" men" — ingen elegans! "Brist på elegans är",
säger Rousseau, “ett fel som ingen kvinna kan förbise!“
Någon tid senare. “Mr C. har varit två dagar hos oss.
Vi läsa vanligen tillsammans tyska, och jag gör
utomordentliga framsteg! Han har slitit sönder hela
kakel-ugnsskärmen, jag måste skaffa honom filttofflor och
handbojor, endast hans tunga borde få förbli i frihet,
hans öfriga kroppsdelar äro förskräckligt klumpiga".
I ett bref till Eliza Stodart betecknas snillet som
den förnämsta och ovilkorliga egenskap, som Jane Welsh
fordrar af sin tillkommande man. Snille fans det nog,
men dessutom hade han en mängd egenskaper som voro
mycket hinderliga för uppkomsten af en böjelse. Carlyle
var af bondsläkt, grof och klumpig och envis till sin
natur; de svåra själsstrider och den bittra nöd, som han
utstått som student och timlärare och som ännu tryckte
honom, hade gjort honom trotsigare och ännu mindre
älskvärd. Det kunde icke alls falla den eleganta unga
flickan in att ens tänka sig möjligheten af ett ömmare
förhållande dem emellan. Visserligen tillväxte hennes
vänskap: hans underbara bref voro för henne en
efterlängtad vederkvickelse och för Carlyle voro besöken på
Haddington snart det käraste nöje; det var oundvikligt
och det kunde icke länge bli fördoldt för henne, att
vänskapen från hans sida antog en annan karaktär, det
måste smickra henne att se den mest betydande man
hon lärt känna vid sina fötter och hon var för mycket
kvinna för att icke mer eller mindre medvetet leka med
honom och behandla honom än vänligt, än kyligt.
Korrespondensen blef allt lifligare och intimare och då hon
vid ett besök hos släktingar, där hon hade odrägligt
tråkigt, daterade ett bref: “helvetet den och den dagen“
och uppenbarligen räknade på att bli befriad genom
honom, svarade Carlyle med ett giftermålsanbud.
“Aldrig!" var hennes svar “jag håller af er mr Carlyle .. .
jag håller af er med mitt hjärtas bästa känslor; jag
skall vara er trognaste, mest tillgifna väninna, så länge
jag andas — men er hustru — aldrig! aldrig! Icke
ens om ni vore rik som Cresus och så berömd som ni
kommer att bli". Hans svar var äkta Carlyleskt: “mitt
hjärta är många år för gammalt och för allvarligt för
att brista genom dylika lidanden; det faller mig alls
icke in att dö i samma stil som en arkadisk herde,
emedan förhoppningar blifvit gäckade, som jag aldrig
allvarligt hyst eller hade rätt att hysa“. Detta var 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
