Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
och. saken tycktes därmed afgjord. Andra friare
in-funno sig och blefvo som förr förhånade, men Carlyle
växte och växte i hennes ögon: vi äro icke fullt på
det klara med huru hon långsamt vande sig vid den
tanken, och hvad hon hoppades, om det mera var
glädjen att dela den lysande bana, som hon förutsåg för
honom, eller om det icke var aningen och den icke
mindre kvinliga önskan att underlätta hans väg, som
fälde utslaget; vi veta endast att hon tydligen år 1824
gick in på att bli hans hustru. Bedan förur hade hon,
på det att hennes tillkommande man, hvem det än blefve,
icke skulle komma att försämra hennes mors ställning
och för att icke häller någon skulle kunna säga att
Carlyle friade till henne för hennes pängar, öfverlemnat
hela sitt arf åt modern och insatt Carlyle i händelse af
bådas dödsfall till arfvinge.
Korrespondensen under de två följande åren är
mycket egendomlig och uppfyld af mycket komplicerade
skiftningar. Bröllopet syntes till en början mycket
af-lägset, emedan Carlyle hvarken hade pengar eller
utsik-tes; han hade en massa planer, tänkte bli landtbrukare
på Craigenputtock och därjämte författare; hennes sunda
förstånd insåg omöjligheten att förena detta, och hon
skref till honom de betecknande orden: ‘.‘Jag håller af
dig och jag vore den otacksammaste och oförnuftigaste
människa om jag icke gjorde det, men jag är icke
förälskad i dig; min kärlek är ingen lidelse, det är en
enkel, ärlig’, glädtig böjelse, måhända bättre än någon
annan känsla egnad att därpå grunda huslig lycka, kort
sagdt det är en kärlek, som inverkar på mitt öde, men
icke utgör det“, och i ett senare bref heter det: “Jag
fruktar, att jag endast därför är så klok, att det icke
förefinnes stark frestelse till oklokhet; mitt hjärta är,
känner jag, mäktigt en kärlek, för hvilken ingen
försakelse vore ett offer, en kärlek, som skulle sätta sig
öfver den respekt för den allmänna opinionen, med
hvilken uppfostran och svaghet kringgärdat mitt kön, och
som skulle kunna nedrifva alla de skrankor, som plikt
och fördel ställa i vägen, och stormande rycka med sig
hvarje själs tanke. Men den fullkomlige dödlige, som
skulle kunna ingifva mig en sådan kärlek, finnes icke,
existerar väl endast i min fantasis romantik. Och
måhända är det bättre så: en sådan lidelse skulle måhända
som en ström från bärgen medföra förödelse och
förintelse. Men det vore vansinnigt af mig, att då mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
