Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
åtog sig att “köra bort dessa djur —“i korthet sagdt
utsikterna voro så tröstlösa och Carlyle, utan att ana
det, så hänsynslös i sina betraktelser att hon ofta grät
af modlöshet. De hyrde slutligen ett hus i Edingburgh,
som möblerades af hennes mor, Carlyle egde tvåhundra
pund hopsparade och dessutom förhoppning att förtjäna
som författare. Det var alltsammans. Hans fästmö blef
gladare, hon var mycket stolt öfver honom och skref
trotsiga bref till sina släktingar; hon såg på det hela
taget klart och säkert och alla hans dittills lidna
motgångar kunde icke missleda henne; af henne mottog
han städse det strängaste tadel och det högsta beröm.
Ännu under senare år skref han till henne: “Det vore
ett nöje att skrifva böcker, om alla människor läste dem
så som du gör!“
Båda voro förskräckligt ängsliga för bröllopet och
till och med för lysningen. Bröllopet firades i all
stillhet, utom hennes familj och hans bror var ingen
tillstädes. Det egde rum den 17 okt. 1826. Han var
trettioett år och hon tjugufem och de utgjorde ett
ståtligt par. De voro gifta i fyrtio år. Jane Carlyle skall
sénare en gång hafva yttrat till en ung väninna: “jag
har gift mig af äregirighet och har icke varit lycklig“.
Vi veta, hur otaliga och obestämbara de moment äro
ur hvilka en djup böjelse växer upp mellan två
människor. Jane Carlyle kan ha fält detta yttrande i ett af de
många bittra ögonblicken i sitt senare lif, och
äregirigheten var säkerligen ett af de moment, ur hvilka hennes
kärlek till Carlyle spirade upp, men endast af
äregirighet har hon icke gift sig. Ett par lyckliga månader
voro till en början beskärda äfven detta par, och om
brefven under förlofningstiden voro kyliga och allvarliga, så
voro brefven under de första åren af hennes äktenskap
verkliga och varma kärleksbref. Och en djup kärlek
har äfven till sist förbundit dessa båda människor. Om
de det oaktadt icke voro lyckliga ined hvarandra, så har
man att till stor del söka skulden därför i sådant, som
i så många liknande fall brukar vara orsaken:
egenskaper hos båda, som gjorde ett samlif svårt, missförstånd
som ett outsagdt ord skulle ha kunnat undanrödja och
ogynsamma yttre omständigheter. Det är ju öfver
hufvud taget så sällsynt, så osannolikt, att en hög och
skarpt utvecklad individualitet finner en annan
individualitet, med hvilken den skulle kunna lefva “lyckligt“.
Många människor ha sagt, att Jane Welsh borde ha gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
