Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stefan George, några konturer af ett skaldeporträtt, af Gustaf Uddgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
En annan af Stefan George’s diktsamlingar heter:
Das Buch der Hängenden G ärt en.
Det är en furstesaga från det prunkande Babylon
skalden här upprullar framför oss. Det är en ädel
furste som med mildhet parad med kraft regerar öfver
sitt folk. Än drager han ut till strid mot fiender och
vi se honom som segrare tränga in i en eröfrad stad:
han banar sig ensam väg genom massan, stiger in öfver
templets tröskel och sträcker det af blod drypande
svärdet upp mot gudens altare.
En annan gång se vi honom ensam i drömmar: han
har dragit sig tillbaka in i palatsets hemliga gemak, der
allt är frid och tystnad, der hans hvita aras med
saf-fransgula kronor, innestängda i sina burar, under
half-slummer drömma om sitt fjerran hemlands dadelpalmer.
Men äfven han, fursten, gripes dock till sist af
kärleken. Och vi lyssna till en kärlekshistoria berättad
i halfutsagda ord, inflätad bland de andra skildringarne.
An kunna vi„ endast ana den bakom något lätt
antydande ord. Än träder den tydligt fram i någon
brännande kärleksstrof, liksom lågor hvilka alltjemt brinna i
det fördolda men emellanåt flamma upp så att de bli
synliga.
Kärleken och dess drömmar ha emellertid kommit
honom att glömma sitt herskarekall. Under det att nan
beflitat sig om “drömmarnes dåd“, har fienden trängt
in i hans land samt till hälften ryckt det ifrån honom.
Men kärleken har förlamat hans handlingskraft. “För
sista gången har jag varit hjelte“, säger han. Och han
åskådar under likgiltig tystnad huru allt beröfvas honom.
Vi återfinna honom som slaf i den nye herskarens
tjenst. Då denne återvänder från en ny seger och det
jublande folket omger honom “likt bränningens brus“,
då väntar honom slafven med slipad dolk. Dock,
när slafven ser den nye herskaren strålande af glädjens
skönhet, stolt och stor, då gripes han af ånger öfver
sitt tilltänkta dåd och hans handlingskraft sviker
honom ånyo.
Han snyger sig bort från palatset. Han bryter en
gren från sykomoren till tecken att han ej längre vill
lyssna till hoppets falska hviskningar. Och han flyr den
plats, der “hans själ brustit“. Nu, säger han, kan han
“blicka bågen i ögat“.
Diktsamlingen afslutas af den med vågornas rytmer
skrifva dikten Stimmen im Storm, af hvilken jag anför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
