Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Från Stockholms salonger, kulturbilder skildrade i bref till en rappellerad diplomat, af Separatista. III. På intelligensens höjder — Litterära kotterier och individer — I pressens kvarter — Akademier och lärda samfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
lära väl ej ej få upplefva den tid, då åskådningarna så
moderniserats, att äfven en Strindberg intager sin
berättigade plats i de adertons led, och det kan på det
hela göra detsamma. Men vi kunna hoppas, att så pass
friska vindar en gång skola draga fram äfven öfver
intelligensens officiella höjder, att det verkligt goda i
andra litterära lägers sträfvanden röner åtminstone en
verkligt betydande ekonomisk uppmuntran.
I väntan därpå skall jag nu i korthet omnämna
några af våra utanför akademien stående poeter och
skriftställare. Det var för ej länge sedan en tid, då man
med begreppet skald förenade något bohémienartadt, eller
rent ut sagdt sluskigt, kanske i bästa fall något
rusigt-lyriskt å la Lidner. August Strindbergs Röda
rums-modeller voro gripna ur verkligheten, och den s. k.
backantiska yran var åtminstone lekamligen ingen
sällsynthet. Men tiderna ha förändrats, till och med d:r
Josef Linck har blifvit en korrekt herre i redingot och
storm, skaldekonungen Ahlstrand har skördats af
liemannen och Alma Rek försvunnit ur min synkrets. Det
är egentligen blott någon gång, då Daniel Fallström
glömmer, att han är akademiens f. d. pensionär och
bärare af “literis’“ så glans-och glädjeskänkande medalj,
som jag får en uppiggande pånimmelse om, att äfven
nutidens skalder under den eleganta ytan ej äro
främmande för poesiens Sturm- und Drangbewegungen, hvarom
också Gustaf Frödings personlighet och diktning vittna.
Hvad beträffar Daniel, så tillhör han med sina väldiga
mustascher och sina många festdikter Stockholms mer
kända och populära personer. Han är för öfrigt en
sann lyriker, hvars poetiska talang särskildt vid
anslåendet af fosterländska strängar rör sig både naturligt och
högstämdt. Däremot tycker jag, att den är mindre
lyckad i skaldens sympatier för Frankrike;* med sedan
Daniel nyligen och med anledning af Zolaskandalen
citerat Maria Stuart och sagt sitt: “Adieu plaisant pays
de France!“ får man antaga, att han hädanefter
kommer att hålla sin pegas inom Sveriges landamären.
* Såsom ett bevis härför vill jag nämna, att en af Daniels och
mina gemensamma vänner påstår, att poeten i sorgen öfver Carnots
död skall ha gifvit sina känslor luft i utropet:
O, att det så illa skulle gå
För frihetens vän, Sidi Carnot!
men som jag ej sett det trycki, ställer jag mig skeptisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
