Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2-2-8
också föreställa en tacksamhetsyttring för undfånget
heders-doktorsskap och derför lät Brahms sin höga Musa nedstiga
till studentsånger af samma kaliber som de i Suppés »Glada
gossar» förekommande. Detta var ju nu närmast en sak
mellan hedersdoktorn och de tyska studenterna; svenska
hofkapellet och svenska musikpubliken angår det mindre.
Helt annat, universelt intresse besjälar samme mästares
Schichsals-lied, en gripande epopé i toner, med toner från
ljusaste hvitt och guld till sorgens, ångestens, förtviflans
svartaste svart. Detta hänförande musikalster fick en
värdig tolkning af föreningen under hr Nerudas fasta stock.
Dock kunde här det ackompagnerande hofkapellet spelat
med något större intresse och rikligare nyanser. Cesar
Franks Rebecca vid brunnen utvisade ej samma höga
konst-närsegenskaper som Salighetsstigarne, i fjol af Filh.
Sällskapet gifna, men försvarar i alla fall ej illa sin plats på
ett godt musikprogram. Utförandet kunde ha varit mer
lyckligt. Några af de rätt klangfulla körerna utfördes dock
tillfredsställande nog, liksom ock professor Hallströms lilla
kantat Sfinxen, som bjöd på en förvånande konstnärligt
allvarlig intrada, men som sedan i sin något blacka om
ock populära melodik så småningom förlorade i högre
intresse. Slutnumret utgjordes af N. W. Gades »Balders
dröm», af oss i ett föregående häfte tillräckligt
karakteriserad på tal om fjolårets Pingstmusikfest, hvarvid en del
af verket — och den relativt starkaste — förträffligt gafs
af den då endrägteligen församlade stora skandinaviska
jättekören. Nu var meningen att framföra arbetet i sin
helhet, hvilket dock ej blef af med anledning af
heshets-fall, som tvang till uteslutning af andra afdelningen. De
delar, som man ej lurades på, gingo med en viss energi
under hr Nerudas kompetenta hand, men det säger sig ju
sjelft att omöjligt var att få fram ens hälften af samma
imposanta klangverkan som vid Musikfesten.
Af enskilda personers konserter erinra vi oss hr
Halléns, Filh. Sällskapets afsatte drott och skapare.
»Blandade röster» biträdde, hur många ur hr Halléns
genstörtiga skapelser låta vi vara osagdt. De sjöngo
emellertid med lycka, hr Hallén visade ännu sin talang att
in-öfva och leda det svåra slag af sång, som kallas a capella.
Man hade nöjet höra flera yngre och äldre körer af Dvorak,
Saint-Saéns, Mendelsohn (den skogsfriskt klingande
jagt-sången), Ludvig Norman (den sköna, ej nog uppskattade
»Det gudomlige Lys») samt hr Hallén sjelf (vacker
illustration till Uhland). Ett enda solonummer spenderades och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
