Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Förhistoriska skisser, af Elisée Reclus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
karna häcka. Vissa arter ha nästan ingen annan fiende
än människan och lefva med bortseende häraf skyddade
genom sin orubbade endräkt i fred med alla lefvande
väsen, så t. ex. de stora och små papagojorna i de
amerikanska skogarne. Hos de i sällskap lefvande
djuren går solidaritetskänslan ända till den grad af verklig
trohet-och uppoffring, att den icke utvecklats högre hos
människan och — sällan nog utöfvats. Om en jägare sårar
en trana, som flyger i en svärm, så att hon ej kan flyga,
utan håller på att sjunka, så förändra hennes
följeslagare genast tågets bildning och två osårade understödja
på höger och vänster sida den sårade i hennes flykt.
Småfåglar sluta sig till flyttfåglarne för att göra dem
sällskap öfver Medelhafvet. Man har observerat lärkor
som, vare sig i behof af hjälp eller icke, fått sluta sig
till tranor, som dragit tillsammans öfver hafvet*. Huru
motsäger icke verkligheten alltså den pessimistiska
uppfattning, som i djurvärldens lif ej ser annat än en strid
mellan röfvare, som med näbbar och klor sönderslita
hvarandra och dricka sina offers blod**! Bästa beviset
för att kampen för tillvaron icke är den enda herskande
naturlagen och att de lefvande väsenas utveckling till och
med i öfvervägande grad bestämmes af sympatiens lag,
är det faktum, att icke de arter, som äro bäst utrustade
för rof och mord, haft den lyckligaste utvecklingen,
utan de, hvilka, syaga och för strid illa rustade, desto
ifrigare understödja hvarandra: icke de grymmaste, utan
de känslofullaste ha segrat.
Det är alldeles samma förhållande med de primitiva
människorna eller vildarne, ty såväl den förhistoriska
tiden som nutiden visar oss ett stort antal* stammar,
hvilka lefva i fred och endräkt med gemensam egendom
och gemensamt arbete. Exemplen på krigiska folkslag,
som endast rustade till strids lefva på rof från andra,
äro sällsynta nog, äfven om de ofta anföras. Bland en
stams medlemmar är det en beståndande moral, att, när
hungersnöd hotar, enhvar inskränker sig, på det att
förråden må räcka dess längre. De större inskränka sig
ofta till förmån för de mindre, och försmå att missbruka
sin öfverlägsna styrka***. Mänsklighetens historia från
urtiden framhåller intet faktum säkrare än det, att i alla
jordens länder gens, stammen, kollektiviteten betraktats
* L. Buxbaum, Der Zoologische Garten, 1886, s. 133.
** P. Krapotkin, Nineteenth Century, nov. 1890, s. 702.
*** Bulletin de la Société d’Anthropologie, 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
