Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den sista osanningen, novell af René Maizeroy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
^)en sista ©sanningen
af
René Maizeroy.
(Öfv ersättning.)
— Jag liar fått bref från, André, mormor, ett riktigt
gladt bref, där lian talar om att lian är på återvägen,
ocli jag liar skyndat mig hit för att förbereda dig, då
du annars kanske skulle kunna bli för upprörd att helt
tvärt få höra hans starka, grofva karlröst.
Den blinda darrar och försöker småle. Oron fårar
hennes panna. Under det spända, spruckna gulnade
skinnet i hennes ansikte strömma till liksom de sista
dropparna af färglöst blod. Och trefvande med sina
darrande händer fattar hon Marthes långa, fina hvita
händer och säger suckande:
— Hvarför tycks du ha ssT svårt att säga detta,
hvarför bränna dina händer så? Säg mig hela sanningen,
liten, du vet ju, att jag är från den tid, då man
narrades endast i fråga om sina små dumheter i kärleksväg,
då man var modig —. Läkarne ha sagt dig, att det
blir snart slut, att döden står otålig utanför dörren och du
har fått brådtom att kalla hem din man, så att han kan
hjälpa dig att tillsluta mina stackars slocknade ögon.
Fru de Rhonel söker att beherska sig och svarar
med en säkrare ton:
— Gör dig då inga sådana där idéer . . . d:r Sorlin
sade, att du i går var mycket kryare än han hade trott. . .
innan tre veckor skall du kunna promenera stödd på
min arm på Pierreluces terrass och du skall lofva mig på.
förhand att höra på hvad jag säger och låta bli att vara,
oförnuftig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
