Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den sista osanningen, novell af René Maizeroy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
— Hvad du är god! . . . Men mina illusioner äro
försvunna, du kan inte väcka dem till lif . . . André
skulle inte ha afbrutit sin aflägsna resa, om det inte
hade varit en allvarlig anledning.
— Du glömmer, att han skulle återkomma till de
första sammanträdena i Chantilly . . .
— Jag har så dåligt minne.
Efter en stunds tystnad och som om hon hade
kommit att reflektera på något som var dunkelt,
fortsätter hon:
— Ar du riktigt säker på att han verkligen rest.
Vi som äro gamla tycker man sig kunna få att tro på
allt möjligt . . .
Marthe rodnar och afbryter henne med en spélad
förtrytelse:
— Uppriktigt sagdt väntade jag inte det. Och
hvarför skulle jag, säg mig det, så drifvit gäck med dig, som
är mig kär, som jag vördar och aktar?
— Blif inte ond. Elaka människor sade mig förr,
att din man inte var mot dig hvad han borde vara, att
han hade förhållanden, att du led af hans lättsinne,
tvetydiga sätt, hans kyla . . .
— Har man inte också sagt dig, att André
misshandlade mig, hade öfvergifvit mig? ... Jag skulle känna
mig lycklig att veta, hvilka de vänliga själar äro, som
intressera sig så för mig?
— Du försäkrar mig då, att det endast var
afund-sjukt pladder, historier som man hittat på på skämt; ni
äro fortfarande goda vänner, ni hålla af hvarandra, som
då jag lät er förlofva er och gifta er, min lilla älskade
Marthe . . .
Fru de Khonel stirrar förvirrad och tillintetgjord
på de blödande såren på Kristusbilden öfver den
döen-des säng och åkallar den osynligas beskydd.
— Du beredde då, mormor, vår lycka, vi älska
hvarandra mer än vi gjorde, då dina händer välsignade
André och mig!
— Jag begär intet högre än att tro på dig, mitt
barn, och du lättar mitt hjärta från en kväfvande tyngd.
Förlåt emellertid att jag fortfarande plågar dig, men om
ni ha samma ömhet för hvarandra, om det inte varit
någon brytning i ert lif, hvarför har du inte nu ett
halfår burit din vigselring?
Fru de Khonel förlorar fattningen vid denna
ovän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
