Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den sista osanningen, novell af René Maizeroy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
tade fråga ocli vet icke hvad hon skall svara och
utropar slutligen ytterligt nervös:
— Det är absolut omodernt, mormor, en dam som
är aldrig så litet chic skulle inte våga taga af sig
handsken, om hon bär -sin vigselring . . . André själf var den
förste, som rådde mig att lägga af den ... Vi ha gömt
den i en låda tillsammans med alla minnen från vår
smekmånad !
Den blinda rynkar ögonbrynen, blir bestört och ond
och säger jämrande:
— Förr i tiden betraktade vi vigselringen som en
helig underpant och befarade alla möjliga olyckor, om
man råkade tappa den . . . Den trängde djupt in i
fingret och gjorde där ett outplånligt märke. Det var den
enda dyrbarhet man ville taga med sig i den eviga
hvilan. Vår sentimentalitet var bättre än ert lumpna
koketteri !
Marthe uppreser sig icke mot dessa hårda
förebråelser, som falla som piskslag och som hennes förtjusande
ömhet är så föga förtjänt af. Med en
barmhärtighetssysters moderligt smekande händer förmår hon den
döende att luta sig mot kuddarne, lugnar henne och hviskar
helt sakta till henne:
— Var lugn, mormor, redan i afton skall jag följa
ditt råd ... Vi skola inte tala mer nu, hvila dig nu till
André kommer . . . d:r Sorlin har sagt till mig, att du
inte skall få trötta dig . . . Sof nu litet grand, jag skall
sitta hos dig . . .
Mormodern har domnat af och i den instängda
kammarens lugn, dit en obestänld dager tränger in genom
de fördragna gardinerna, höres på afstånd bullret från
avenyen, och det besvärande surret af flugorna, som
oupphörligt slå mot det hvita taket, börjar å ny o.
Marthe, som sjunkit ned i en stor länstol, blir
upprörd, då hon hör en vagn rulla fram mot hotellets port,
går på tåspetsarne ut i antichambren för att se efter
hvad klockan är och upprepa sina tillsägelser till
betjäningen.
Tänker inte hr de Rhonel hålla sitt löfte, som hon
afprässat honom? Har han redan glömt bort, att fru
de Fleijas är dödsdömd, att hon kan slockna hvilken
minut som hälst som en gammal lampa, där det icke
längre fins någon olja kvar?
Och den olyckliga Marthe ser sig själf, då hon
efter läkarnes konsultation, som beröfvade henne allt hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
