Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
tala om för dina vänner, att du sett Heinrich Heine!“,
hvarpå den lilla flickan svarat:
“Och hvem är Heinrich Heine ?“
En fråga som kommit den lille blåögde mannen att
kikna af skratt. Dessa händelser stodo ännu lifligt för
hennes sinne; de hade gifvit färg och lif åt allt, hvad
hon sedan läst af hans magiska penna, de underbara
poemen, skildrande på det mest fängslande sätt
främmande länders och förgångna tiders historia, eller den
moderna tidens andenaken och oblyg; de tragi-komiska
universella frågorna; de förtjusande resebeskrifningarna
och fantasierna; hans träffande kritik öfver konst, politik
och filosofi, framsagd med maliciös visdom och skimrande
af fin poesi och blixtrande kvickhet. Men han å sin
sida hade utan tvifvel för länge sedan glömt henne
och hennes dumma fråga. Luften i sjukrummet
återkallade henne till det sorgliga närvarande. I den svaga
belysningen snubblade hon öfver en afdelningsskärm af
papper, imiterande japanskt arbete och då i samma
ögonblick den slarfviga gamla sjuksköterskan i sin
serre-tète visade henne vägen, öfverfölls hon af en obehaglig
känsla af att befinna sig i ett pensionat. Denna känsla
ökades, då hon varseblef trenne kopparstick efter
Leopold Robert, alldeles främmande för de förtjusande
ar-tist-boudoirer hon kände till. Men detta dystra intryck
liksom slukades upp af den sorgliga tragedi, som
spelades ut bakom skärmen. På en hög af madrasser,
hopade på golfvet, låg den store poeten. Han hade rest
sig upp något bland kuddarne, och därifrån blickade
henne nu till mötes ett blekt långlagdt ansikte med
utstående kindknotor, grekisk näsa och en stor färglös
mun, hvilken, fri från hvarje drag af sinnlighet, egde
något Kristus-likt skönt och rent. —
Den förvissnade kroppen, hvilkens linier tydligt
kunde skönjas genom täcket, tycktes mera tillhöra ett
barn på tio år än en man, och benen sågo underligt
förvridna ut. En liten mager hand, fin och genomskinlig
som af vax, lyfte upp ett af de förlamade ögonlocken,
och därunder såg han upp på henne.
“Lucy, Liebchen!“ ropade han gladt med hög
diskant stämma. “Så har du då ändtligen hittat reda på,
hvem Heinrich Heine är!“
Han använde det intima tyska “du“, för honom var
hon ännu hans lilla barnsliga väninna. Men hon kände
sig allt för smärtsamt berörd, för att kunna säga något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
