Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
Hon kände sig smickrad, men tänkte tillika sorgset
på fortsättningen: —
»Nennt man die schlimmsten Schmerzen
So wird auch der meine genannt.»
Han fortsatte:
“Och det är skälet, hvarför jag aldrig kunnat känna
mig hemma här, och det fastän de tyska censorerna
stympat mina böcker och sönderplockat dem bit för bit,
hvilket kändes som om de stuckit knappnålar i min
själ. Paris har för mig blifvit ett nytt Jerusalem, och
jag gick öfver mitt Jordan vid Rhen. Som fransk
undersåte skulle jag te mig ungefär som dessa vidunder
med två hufvuden, hvilka förevisas på marknader. För
öfrigt afskyr jag fransk poesi. Endast rimmadt glitter!
Tysk poesi har häller aldrig varit för mig annat än en
skön leksak. Om min graf prydes af en lagerkrans eller
ej gör mig detsamma, men lägg på min kista ett svärd,
ty jag har varit en lika tapper soldat som någonsin er
Canning under mänsklighetens befrielsekrig. Men mitt
trettioåriga krig är nu slut, och jag dör ’med obrutet
svärd och ett brustet hjärta.’“ Hans hufvud föll
tillbaka mot kuddarne i outsäglig hopplöshet.
“Ah“, mumlade han, “det har alltid varit min bön:
Herre, låt min kropp åldras, men låt själen ständigt
förbli ung; låt min röst bli darrande och svag, men låt
aldrig hoppet förblekna! Det är så jag dör.“
“Men ert arbete skall inte dö. Er strid var inte
förgäfves. Ni är den som inspirerar och uppeldar hela
det unga Tyskland. Och ni är prisad och tillbedd af
hela världen. Gläder inte detta er?“
“Nej, jag är inte “Ze bon Dieu“, skrattade han
sakta, hans lifsandar hade liksom väckts till lif genom
det hädiska ordet. “Ah, hvilken lott! Att ega en hop
dårars hyllning, ett slags öfverjordisk Victor Cousin.
En enda komplimang från Hegel skulle för mig nu vara
härligare än en hel kyrka full med psalmer“.
Ett ohyggligt hostanfall omöjliggjorde här all
fortsättning af hans hädiska fantasier. Det skakade och
riste honom obarmhärtigt, och sköterskan stod rådlös
lutad öfver hans bädd, och likväl, då det var som
svårast, hade han kraft nog att vinka åt sin gäst att icke
gå. Så snart han hämtat sig något, fortsatte han åter
helt lugnt:
“Donizetti slutade sina dagar galen och klädd i
festdräkt, men jag slutar åtminstone redig nog för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
