Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Brefväxling mellan en modärn fritänkare och en präst i svenska statskyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
kulteter; jag åter talar om hela släktet och ser ut från
ett annat utsiktstorn bort till samma punkt vid
horisonten Därmed är ock frågan om min ortodoxi besvarad.
Det är ej den ortodoxi som varit, möjligen den som
kommer. I biskopsexamen skulle jag naturligtvis bli
underkänd utan förbarmande, ehuru det för närvarande
knappast gifves någon allmänt erkänd ortodoxi i den
protestantiska kyrkan efter den gamla oxtodoxa
måttstocken. Den skolmessiga kommentarlärdom, som här
är den enda som teologiskt lagerkrönes, skulle dock ej
nöja sig med mitt underkännande, den skulle ur något
fack leta fram sina etiketter och efter några om och
men fästa på mig en med inskrift: humanistisk panteism
eller dylikt, hvilket icke mycket bekommer mig.–––––
Som du äfven önskade en upplysning om den
svenska kyrkans läge med hänsyn till ett och annat afslutar
jag härmed det lilla meningsutbytet. Skulle jag till
aldrig så liten del lyckats undanrödja någon fördom hos
dig med afseende på vår kristna tro ångrar jag icke att
jag möjligen tröttat dig med min skisserade
framställning. Valet mellan lifsåskådningar afgöres dock aldrig
enbart af förståndsskäl, ty med disputerande kan man
fortsätta i oändlighet, dialektiskt öfverbjudande
hvarandra, det måste tillkomma en viljeakt, en troshandling,
framdrifven af sympati för saken. Låt mig blott som
en slags sammanfattning citera ett par ord ur hvardera
lägret. Den moderna otrons resultat har i Viktor
Rydbergs Grrubblaren erhållit ett mästerligt uttryck, då han
låter ödet sitta i altets väfstol, i världsmaskineriet, hvars:
brus det är som genom rymdens zoner far fram i eterns
böljevibrationer. — Där väfves alstringen, där väfves
döden, och tingens skepnader och folkens öden. — Till
det ödet är ej lönt att bedja, det hör ej, det känner
ej. Därför blir Grubblarn’s slutord:
— Jag står på öde skär midt uti hafvet,
hvari vårt Grudshopp sjönk och vardt begrafvet.
En blygrå himmel öfver djupen hvälfver.
Tornadon kommer. Oceanen skälfver.
Jag ser i blåhvitt sken af ljungeldslågor
oändeliga tåg af dystra vågor.
Rundt om en svartnad horisont de svalla,
och mänskors anletsdrag de bära alla;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
