Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
Kära Lucy, om din själ ändå vore ett Aladdins palats
med tusen fönster med utsikt öfver det mänskliga
skådespelet! Dårarna kalla det för sjäifmotsägelse, om man
inte tillsluter ögonen för hälften af hvad som förevisas.
Jag älskar folket, men hatar dess dumhet och misstror
dess ledare. Jag hatar aristokraterna, men älskar
liljorna, som inte arbeta och inte häller spinna, men ibland
komma med sina parfymer och sina hvita klädningar
in i ett sjukrum. Hvem vill väl, att Corysandes hvita
fingrar skola bli grofva af arbete, eller uppoffra ett enda
frasande af Lalages sidenkjolar? Låt den fattige svälta
i hjäl; jag vill inte ha någon potatis på parnassen. Min
socialism är inte baracker och groft bröd, utan purpur
musik och skådespel.
Ja, jag var född till paradox. En tysk parisare, en
judisk tysk, en hatad politisk landsflykting som arbetar
för det kära enkla gamla Tyskland, en skeptiker som
lider med en kristens tålamod, en romantiker som i
klassisk form ger uttryck åt den moderna andan, jude och
fattig — tänk er i jag ser inte mig själf så tydligt som
jag ser världen. “Min själ för mig ett kungarike är“,
sjöng er gamle skald. Min är en republik, och för alla
sinnesstämningar råder frihet, jämlikhet och broderskap,
som det anstår ett ljusets barn. Eller om det fins en
depot, är det kungens narr, som skrattar lika mycket åt
kungen själf som åt hans undersåtar. Men är jag inte
sanningen närmare, därför att jag inte är inspärrad i.en
konfession eller ett kotteri ? Hvem vågar tänka sig
sanningen förstelnad på denna fantastiska planet, som i en
tid utan begynnelse hvirflar fram i den ändlösa rymden.
Låt oss till Guds ära tro, att alla de motsägande
tros-former, för hvilka människoi; ha dött, äro sanna. Kanske
humorn — er sannskyldiga hegelianska probersten, för
hvilken allting offrar sin latenta negation genom att gå
öfver till sin egen motsägelse — ger sannare ljus och
skugga än er pedantiska kälkborgerlighet. Ligger
sanningen verkligen i det kalla hvita ljuset eller i det
skimrande mellanspelet af regnbågsskiftningarna, som smälta
tillsammans därmed? Bah! Er kälkborgerliga kritik
skall, sedan jag är död, summera mig hop samman i en
fras; eller också skall den sönderplocka min karaktär i
bitar och bevisa, huru de olika delarne motsäga
hvarandra, och som en skolmagister tilldela mig så många
goda betyg för den egenskapen och så många dåliga
för den. Biografer skola väga mig skålpundvis, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
