Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Den moderna anarkismen, dess teori och dess taktik, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
enadt med tvång för individen bör träda den
godtyckligt fria föreningen af individerna. “Du använder och
uppger föreningen trolöst och utan förpliktelse, om
du icke kan draga någon vidare nytta af den.
Samhället förbrukar dig, du förbrukar föreningen. “
Den nu skildrade idériktningen måste för sin del
bidraga till framkallande af 1848 års katastrof. Det var
helt naturligt, att den segrande reaktionen gjorde kort
process med anarkismen som den skarpast oppositionella
underströmmen.
På sextiotalet kom i alla kontinentens länder friskt
lif i den sociala rörelsen. I Tyskland grundade
Las-salle det socialdemokratiska partiet; i Frankrike blef det
en liflig rörelse inom det fjärde ståndet. Till och med
i södra Europa började proletärerna organisera sig, och
1864 stiftades den “röda“ Internationen. Samtidigt
åter-uppstodo anarkismens idéer. En ryss, Mikael Bakunin
(f. 1814, d. 1876) väckte dem till nytt lif.
Fiendtlighet mot staten i hvarje form utgör
utgångspunkten för Bakunins resonnemang. Staten betyder —
säger han — herskaremakt; och då hvarje herskaremakt
förutsätter tillvaron af beherskade, så måste hvarje stat bli
en mördare af verklig frihet. Därför ligger
despotismen icke i statens form, utan i dess väsen. I statens
ställe vill Bakunin sätta det fullständigt “fria“ samhället.
I detta äro alla klasser och herskande makter
undanröjda. Enhvar är, utan åtskilnad till färg, ras, nation
och tro, en arbetare och har anspråk på hela sin
arbetsprodukt. Ordningen skall uppstå alldeles af sig
själf i följd af den hos hela mänskligheten inneboende
“solidaritets“-principen. Solidaritet är den känsla, som
åstadkommer, att en människa endast då kan anse sig
verkligt fri, då hon ser alla andras människor vara i
åtnjutande af samma frihet. Därför skola
medlem-marne af det anarkistiska samhället vaka svartsjukt
där-öfver, att en hvar kan fritt utöfva den verksamhet han
behagar, såvida han icke därigenom skadar någon
annan. Kapitalet skall tagas i besittning af de enskilda
fritt bildade arbetaresamfunden. Dessa äro lokala
grupper af individer, hvilka efter godtfinnande bilda sig för
att förskaffa sig sitt lifsuppehälle och därpå åter
upplösa sig. Om de olika lokalgrupperna vilja förena sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
