Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578
för sig kunna göra anspråk på intresse. Huruvida det skulle
ha gjort det i och för sig så som förf, lyckats dramatiskt
uttorma det, har jag inte funnit anledning att närmare
undersöka.
Fru Sandell spelade för första gången en gammal
person. Det är gifvetvis ingen lätt sak att utan föregående
försök öfvergå i en sådan genre och få sig ålagd en så
stor uppgift som den nu ifrågavarande. Dessutom har fru
Sandell redan i sin lilla späda figur ett visst hinder mot
att göra sig gällande där. Men hon lyckades förträfflligt.
Det var en utmärkt duktig prestation, naturlig, karaktäristisk,
intelligent och känslig, utan spår af teater och förkonstling.
Hr Lindberg kan vara bisarr och barock, banal blir han
aldrig. Hans konstnärstempmeraent sviker honom i regeln
aldrig fullständigt. Här var han på det hela taget
förträfflig och respektbjudande, äfven om denna roll icke torde
vara att hänföra till hans mera framstående, till dem hvari
han tyckes uppgå med lif och själ. Öfvergången i tredje
akten frän den straffande hämdkänslan till försonlighet
verkade icke så öfvertygande, men så kan icke häller förf,
eller hr Molander sägas ha på något sätt förmedlat den
tvära omkastningen.
Hr Riego gaf denna gång ett rätt hederligt
skadestånd för sommarens föga lyckade, torra gubbar. Den
gubbe han nu gjorde var karaktäristisk och individuel,
godlynt och hjärtevarm.
Dorotea Holmlund var så hjärtinnerligt konfektsöt och
så vådligt gråtmild, men för öfrigt platt ingenting; om
inte lite teater. En stämningsförstörande struttande sortie i
andra akten lade jagsärskildt märke till. Det är ganska
egendomligt med denna skådespelerska, som icke blott varit elev vid
en sådan konstanstalt som Dramatiska teatern, utan ock
nu har sex års rutin som en i många och stora roller
använd aktris, att hon ännu skall i så mycket göra intryck
af nybörjerska och hemfalla till fel, som dock rutinen
brukar kunna hjälpa till att undandölja. Detta både
beträffande mimik, diktion och herravälde öfver kroppen.
Man skulle kanske mindre tala härom, ifall hon kommit som en
liten vanlig anspråkslös sujett, men efter allt dundrande på
den stora reklamtrumman och den effektfullt arrangerade
presentationen i »Kameliadamen», känner man sig
verkligen frestad att peta litet grand på maskinsömmen i den
stora konstnärinnans prunkande teatermantel, och då vill
det se ut, som om hela grannlåten skulle gå i sär. Man
kunde misstänka åtskilligt redan i »Kameliadamen ., ty en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
