Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Musica leggiera, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
borde kanske undvikits af det skäl att O. D. här brukar
sjunga stycket, som i drängarnes framförande gör vida
mer effekt. En god revanche för dessa mindre lyckade
prestationer tog den älskvärda sångerskan i ett rent af
förvånande stilrätt utförande af ett stycke i något större
stil, där ock hennes röst fick mer klangområde, nämligen
Apollos aria ur Grétrys opera “Midas dom“. Denna
vackra aria är emellertid närmast ett arrangemang af
en gammal fransk visa ur ännu äldre tider, 15- eller
16-talet. Operan i fråga, hvars première skedde i juni
1778 på d. v. “Comédie-Italienne“ gjorde föga lycka
annat att hos finsmakare, på hofvet led den rent af fiasco.
Det var då den frispråkiga Voltaire gaf ifrån sig
följande quatrain:
La cour a dénigré tes chants
Pont Paris a dit des merveilles
Grétry, tes oreilles des grands
Sont souvent des grandes oreilles.
Af Albanesen från 1727 skulle törhända Dagmar
Möller eller Bergliot Ibsen ha kunnat gjort något mer,
men med arian ur op. De begge Savoyarderna, 1794
gifven på K. Operan, kan fru A. P. N. lugnt trotsa
dessa charmanta rivalinnor. Hennes “Esconte
d’Jea-nette“ var makalöst, så friskt och så klart, så fint
skalk-aktigt och så dramatiskt målande, rösten specielt i detta
stycke af en tjusande kristall. Ett dundrande bis!
Äfven Moncignys lilla “grå fågel“ ur op. Rose et
Colas“, Roses parti, låg perfekt för den glada
sångerskans röst och lynne. Med ovanlig, finess till och med
varierade hon här omqvädet:
Aimes-moi, mon petit roi!
Efter Frankrike, Tyskland. Vi förvånades öfver
det verkligt fint musikaliska sätt hvarpå fru Anna
lyckades sjunga Sebastian Bach*), här visade hon vissa
recensenter att vill hon, så kan hon också sjunga romanser.
Rösten klang i detta sköna stycke särskildt präktig, äfven
höjden som väl annars numera relativt är den svaga
sidan. Sedan framleddes Phyllis och hennes moder,
åstadkommande en osläckelig skrattbrasa. Var det förra stycket
*) »Moderna forskare ha »upptäckt» att Bach ej förf, romansen
i fråga. Man upptäcker nu så mycket. Bach i sin himmel blir nog
ond, ty romansen är honom värdig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
