Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Musica leggiera, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Fanns då ingen sömmerska och ingen — tvätterska i
“furstendömet Piombino“? Usch!
Hr Adami gaf prins Fritellini i alla afseenden bättre
än sina föregångare, fru Lund, hrr Carlander och
Strömberg innehade sina roler från Arenateatern, de begge
förra nu nästan ändå bättre än förr. Likaså hr Lund.
Men hr Strömberg! Denna gång var han formligen
utan hejd. Och märkligt att säga så tokig och dum att
man gjorde som vid Göteborgswitzar, rynkade
ögonbrynen — men skrattade: “Hvarför skall jag ha min
gamla halsduk, när domprosten Torén?“ o. s. v.
Något ditåt. I sista akten extemporerade hr S. en
hel mummel-scen, som var i hög grad vanvördig mot de
samtidigt på scenen dialogiserande, men — vi erkänna
det med förargelse — i all sin bétise, rätt skrattretande.
Dock bör väl hr S. stäckas i flygten, innan han spelar
en hel operett — solo. Ditåt lutar han.
Hofvet i Piombino egde vackrare pager än
Stockholms, men hofdamerna tycktes kunna täfla med våra.
Dock äro de våra snyggt klädda.
Den nuvarande engelska operettlitteraturen tyckes
arta sig att göra hvad den franska ej mäktat: upptaga
arfvet efter 60- och 70-talens operetthjeltar — Offenbach,
Lecocq, Planquette etc.
e Därvid utvecklas dock intet iscensättande af “Old
merry England“ såsom Offenbach chikanerade antikens
Grekland eller Lecocq parodierade franska revolutionen.
Nej något sådant skulle helt säkert ej gått för sig inför
de om sitt lands historia salvelsefullt nogräknade
britterna. Det var bäst att gå öfver ån efter vatten —
öfver ån? — öfver hela oceanen till det småtrippande
öfolket i det vackra Japan. Lecocq kom aldrig längre
än till Kina med sin Theblomma, ej heller Offenbach med
sin Ba-ta-clan, “chinoiserie musicale“, som gafs på
Bouffes-Parisiennes i början af andra kejsardömet och i.
Napo-leons egen tidning fick de lifligaste lo ford, som i sin
mån sedan banade väg för kompositörens vidlyftigare
alster, Orphée etc. etc.
Den kolossala framgång, som helsade Sullivans “The
Mikado“ har nog ej varit utan inflytande på tillagningen
af “The Geisha“, som efter att nu snart år ut och år
in gifvits i det tacksamma London, af hr Ranft förvärf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
