Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Förbrytare inom litteraturen, af Enrico Ferri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i • . U * b • L. S-
653
soner med utpräglad individualitet, att endast högre
väsen, föregångarne till framtidens öfvermänniskor,
skulle äga något som hälst värde i mänsklighetens
ändlösa anonyma legion. Egoismen är en sjuklig
öf-verdrift af personlighetskänslan. Dess anhängare äro
stela och högfärdiga, som människor, hvilka lida af
en börjande storhetsmani, de öfverdrifva sin
personliga betydelse och markera för starkt hvad hälst de
göra. Dessa drömmares kortsynta högmod kunna
dock icke fördölja sanningen. Öm samhället
utvecklas under den individuella tankens och
verksamhetens impuls, så är dock individen på nåd och onåd
prisgifven åt samhället. Dessa det moderna
samhällets fysiologiska villkor framträda klart och tydligt
vid studiet af mänsklighetens normala eller
ekonomiska lif, vid studiet af den vetenskapliga
socialismens utveckling; och icke mindre stor är dess
inflytande på lifvets abnorma eller kriminella yttringar.
Min lärjunge Scipio Sighele, i hvars arbeten jag
såg mina vetenskapliga tankar kraftigare återuppstå,
har klart insett dessa sanningar och i sitt med rätta
berömda arbete “Den brottsliga massan “ — en af
sociologer som Tarde, Fouillée och Le Bon använd
hok — utförligt talat om denna kollektiv-psykologi,
hvaråt jag i mitt tal om “Straffrättens nya synvidder"
fcr ungefär femton år sedan anvisade en plats mellan
den individuella och den sociala psykologien. Under
tiden hade konstnärerna, som skyndade framför
vetenskapsmännen, anat kollektivpsykologien. Bland
de första, som studerade den, finna vi den mycket
framstående författaren Alessandro Manzoni. 1 “De
för-lofvade“ — där allting är mig kärl, till och med den
servila eller mystiska försakelse, som utströmmar från
den liksom en fin narkotisk doft — är upprorsscenen
ett dyrbart konstnärligt dokument som äfven frän
vetenskapens ståndpunkt är värdefullt. Vid upproren
finnes det, säger Manzoni, alltid en massa människor,
som antingen i följd af sin hetsiga lidelse eller pa
grund af en fanatisk öfvertygelse, en brottslig plan,
en djäfvulsk förstörelselusta (härmed äro anförda alla
antropoligiska kategorier af den politiska förbrytaren)
anställa allt möjligt för att drifva saken till det
värsta. De framkasta eller understödja barbariska
planer, de underblåsa elden hvar gång den hotar all
slockna. Ingenting synes dem för våldsamt: de skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
