Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Hans plikt, novell af Octave Thanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
skande blick på talaren och sade: “Jaså, det är bara det
ni vill?“
“Ja, och om jag önskar något mer, så skall jag tala
därom under vägen“, svarade Amos allvarligt.
Orden stockade sig i halsen på Brown, när han
genmälde: “Godt, jag får väl lof att följa med . . . det vill
säga i morgon. Man kan ju ej fotografera i månsken,
och vägen är bättre vid dagsljus. Men vill ni inte komma
med ut, medan jag gör mig i ordning för färden, så få
vi talas vid?" Hans bönfallande blick fick ett uttryck
af lättnad, när Amos samtyckte, och i det de gingo ut
hviskade han: “Jag förmodar det är just så ni vill ha det.“
Det var en lugn och stilla afton. Blott på afstånd
från kreatursinhägnaderna vid flodstranden, hördes korna
kalla på sina kalfvar. En skälla ljöd helt mildt, när
någon ko vadade genom det grunda vattnet under
pilbuskarna. I jämförelse med präriens dunkla och
obestämda färgtoner verkade majsfältens grönska gladare,
förgylld som den var i solnedgångens glöd. Öfver
flodens silfverglänsande yta framträdde trädens mörka
konturer klart och likväl helt mjukt mot den af hvita skyar
beströdda himlen.
“Är här inte vackert?" frågade Brown ödmjukt.
“Mycket vackert“, medgaf Amos, men hans ton lät
likgiltig.
“Jag har arbetat hårdt för att få platsen betald,
men nu är allt klart.—Lade ni märke till min hustru?"
“En vacker kvinna“, sade Amos.
“Ja, det är hon!“ Det låg liksom en snyftning i
hans ord. “Och hon tror på mig. Vi äro lyckliga, och
vi ha försökt att lefva ett aktningsvärdt lif."
“Jag antar, att vi äro lika laglydiga och ordentliga
som andra medborgare i Förenta staterna. “ Tonen hade
ej förändrats.
“Hvad ämnar ni göra?" utbrast Brown häftigt, som
om han ej längre kunde lägga band på sin oro.
“Min plikt, Harned, och ta er med till Iowa.“
“Vill ni ej höra mig först? Allt ni vet, är att jag
dödade —“
Men den andre höll upp sin hand och sade med
fast röst: “Kom ihåg, att hvad ni säger kan bli brukadt
emot er. Det är min plikt att varna —“
“Ah, jag känner er, Wickliff. Kom med bakom
häcken där, så att min hustru ej kan se oss —“
“Det tjänar till intet, Harned; äfven om ni talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
