Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
Mot boken som litterär produkt skulle många
invändningar kunna göras. Den blir ofta tröttsam
med de långa detaljerade skildringarna af den
upp-rifvande kampen för tillvaron, som den nya världen
bjuder de ditvandrande skarorna, och de starka orden
ljuda kanske understundom allt för starka för att
bäras af innehållet. Men sanningen och allvaret
mot-väga dessa brister. Genom boken går en ton af att
den som skrifvit den — åtminstone delvis — lefvat
den, att hennes nerver skälft af samma lifsbegär som
den diktade kvinnans, att hon klättrat på samma branta
stigar för att söka de ljusa vidderna. Och man
förlåter henne de starka orden och de våldsamma
åtbörderna och önskar att hon måtte nå dem.
I den andra boken storma lifvets böljor ej så
högt. ■ Där träder oss ej det stora Amerika, som
öf-verallt skymtar i den första, till mötes. Där dallrar
ej det mördande solljuset öfver jättestäderna där
massorna svälta, rulla ej sträjkens åskor, rinner ej
blodet snabbare genom ådrorna än i andra
världsdelar. Det är svensk-amerikanarna som befolka den,
trånghufvade, skönhetsfientliga s. k. Guds barn, som
med salvelsefull röst bedja för andras — kanske
någon gång äfven för sina egna — synder. Ingen kan
undra på att den stackars kvinnan, som är bokens
hufvudperson, har litet svårt att skilja på kärleken
till Gud och kärleken till honom som förkunnar hans
hud. Den trånga horisont som begränsar det “till
Herrans ära" ämnade Gustavi prästseminarii synvidd
gör detta misstag högst förklarligt. Icke destomindre
är man glad att hennes religiösa nit, hvilket för öfrigt
aldrig lågade i så höga flammor som trosbröderna
funnit önskvärdt, ej räcker så synnerligen länge. Den
falska tonen som ljuder däri gör detta så föga
efter-sträfvansvärdt. Och man är glad öfver den praktiska
upplösningen i slutet af boken, man hoppas att den
unga kvinnan ej skall behöfva inträda i det tomma
jätterummet sam hennes fantasi låter henne ana, att
det ironiska leendet på hennes läppar skall bytas i
ett lifsgladt och varmt. Hon är ju dock i Amerika,
de stora möjligheternas land för de stora viljorna, där
Hilma Angered-Strandberg visat oss att lidandet
vandrar omkring på vidare fält än i många länder, och där
denna författarinna då också borde låta lyckan gå
obunden. Men hennes penna är ännu icke mogen att
skil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
