Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9—10
- Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
dra lyckan. Den skall ej bli det förrän den dag den
fråssat sig öfver mät t af sorgen.
*
Gustaf af Geijerstam, han skref om lyckan. I
Äktenskapets komedi, innan den blef tragedi) hysa två
människor henne som gäst i sitt bo. ’ Men lion är
för spröd för att tåla vid den ovarsamma beröringen,
för hvilken de mot sin vilja utsätta henne, för lätt
för att ej blåsas bort af de kalla fläktarne. Hon
försvinner, och komedin blir tragedi, det hvardagsgrå
sveper öfver det varma solljuset. Det artificiella
ljuset, i hvilket kvinnan går sin mognmg till mötes, är
för hårdt för lyckan. Denna lämnar henne som det
tyckes för alltid och den form, i hvilken hon sedan
närmar sig mannen, är en skugga blott af den forna
varma glansen. Allt af glans kommer från barnets ögon,
och sedan dessa slutits för de eviga vårdrömmarne,
ligger endast mörker öfver deras lif, som i sitt bo hyste
lyckan. Då smyger denna åter sakta dit in, stråle efter
stråle lyser in i de mörka hjärtana, det som öfvergaf och
det som öfvergafs, och en dag går solen upp på nytt
för dem båda, med sken som dämpas af sorgens
oslit-bara slöja, men som aldrig skall slockna. Då ha de
nått “det sam är utan namn“, det som endast nås
efter vandring genom öknen och öfver fjällen då fot
och kläder sargats på stigarne och hjärnan svindlat
under vandringens tankar. Och man är författaren
tacksam att han låter dem nå det, vill trycka hans
hand med ett enkelt tack för att han här liksom så
ofta förr vill låta ljuset lysa.
Luften skälfver af värme, solen lyser som en hvit
kula öfver “Indiska oceanens pärla“, som
skimrar i Det främmande landet, dit Jane Gernandt-Claine
fört oss. Och tropiksol glöder i deras hjärtan som
befolka boken, eller hvilar det sydländska mörkret
i all sin förfärande intensitet därinne.
Hvardagsmänniskor äro de icke, åtminstone icke kvinnorna. Älska
de, iskänka de kärlekens bägare fylld nästan till
öf-vermått, hata de, äro de huggormar, hvilka ej ens
göra sig besvär att dölja gifttänderna. Eller äro de
4
s
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:09:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1898/0713.html
