Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
9
bleka öfverjordiska varelser med smala händer,
sa-dana som medeltidens helgonmalare älskade alt mala,
och ögon, som i evig gåtfullhet blicka ut öfver lifvet
i stället för in i det. Kanske lyckas Jane
Gernandt-Qainc bäst då hon skildrar dessa sistnämnda, de hvita
kvinnorna utan lif, hvilka fylla oss med andakt
liksom gamla fönstermålningar, som kasta ett färgad t
ljus under skumma kyrkhvalf, eller den dallrande
ljusningen i rymden, som föregår soluppgången. Det
var så det främmande landet, lyckans främmande
land, måste komma till Jacques Simon, tyst och
orörligt som en kvinna på bår; så fyllde den stumma
systern en plats bredvid den talande, henne med
kvit-ter i rösten och sol i ögonen, som ej var nog för
mannen som älskade dem båda. De ha ingen
nationalitet de kvinnorna med de smala händerna och
de gåtfyllda ögonen; enhvar kan älska dem. De
sakna det skarpa ljuset, som lyser öfver öbornas lif
och lätt gör ondt i nordbons ögon, vana vid mjukare
färgskiftningar, mörkret är hos dem ej förfärande.
Då hon skildrar den, har Jane Gernandt-Claine fått
måla något af de hvita björkstammarne i nordiska
vårnätter, hvilka hon säger sig ännu älska högre än
praktpalmerna och mangolunderna. Dock har
hennes diktning tagit intryck af de senare. Svenskt är
visserligen språket, men det hela vittnar om att den
som täljde dess sagor från ett främmande land själf
är en sten, på hvilken hembygdens mossa ej vuxit
sig så fast att den ej kan lossna.
Nordanfrän dånar stormen. Furorna i
jättesko-garne knaka och forsarne yra. Känslorna sjuda
däruppe i obygderna, helare och djupare än där marken
är bruten med mindre möda, kärleken glöder röd
som sol öfver klippor, hatet lyser hvitt som
järn i smältugnar. Alla proportioner bli större än
“nedöfver". Solen lyser med fagrare glans,
blommorna dofta så myckel starkare, mörkret är
mörkare, lefvande, skrämmande, förtärande. Ej
tropikernas svarta liflösa utan ett lefvande väsen, där
fasan tagit form, som sveper med tusen armar kring
sina offer, som hviskar med lusen röster. Del blir
hårda sinnen, som fostras i det mörkret, starka
viljor med svart på djupet. Sådana är det Stig Stigson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
