Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
738
då var ju allt godt! Då tycktes det honom, som om hart
löstes ur en förtrollning, som om han åter blifvit en
människa, och han grät mången gång af idel lycka öfver att
hon nu ändtligen var hos honom, och att han icke behöfde
vänta längre. Då smögo de sig skyndsamt in i hans rum,
dörren stängdes, och de voro mycket lyckliga.
Det var öfverenskommet, att han alla dagar skulle
stanna hemma till precis klockan sju; ty senare fick hon
icke komma — han hade uttryckligen sagt henne, att han
måste gå ut klockan sju, emedan han blef så nervös af
att vänta. Likväl stannade han alltid längre hemma, först
klockan åtta brukade han gå nedför trappan och ut på
gatan. — Sedan tänkte han rysande på de förflutna
tim-marne och mindes med vemod förra sommaren, då han
fritt disponerat öfver sin tid, dä han ofta tillbragt de
vackra eftermiddagarne pä landet, då han redan i augusti
hade farit till kusten, dä han varit frisk och lycklig —
och han längtade efter frihet, efter resor, efter fjärran land,
efter ensamhet, men han kunde icke resa ifrån henne, ty
han tillbad henne.
I dag tycktes det honom värre än alla andra dagar.
I går hade hon alls icke kommit, och han hade icke
fått-någon slags underrättelse från henne. — Nu var klockan
half sju; men i dag blef han icke lugnare. Han visste
icke, hvad han skulle taga sig till. Det förskräckligaste
var, att han icke kunde gå till henne. Han kunde icke
göra något annat än gå till huset, där hon bodde, och.
promenera ett par hvarf fram och tillbaka utanför
fön-sterna; men han fick icke besöka henne, fick icke, skicka
någon till henne, kunde icke af någon människa skaffa sig
underrättelser om henne. Ty ingen människa anade ens
att de kände hvarandra. De lefde i en orolig, ångestfull
och glödande ömhet och skulle hafva fruktat att i hvarje
ögonblick förråda sig inför andra. Det var härligt, att
deras förhållande höljdes af den djupaste hemlighetsfullhet;
men sådana dagar som i dag voro desto kvalfullare.
Klockan hade blifvit ätta — och ännu hade hon icke
kommit Den sista timmen hade han nästan oafbrutet
stått vid dörren och genom dörrluckan sett ut i förstugan.
Nu tändes gasen. Han gick dödstrött tillbaka till sitt
rum och kastade sig pä soffan. Det var alldeles mörkt i
rummet, han somnade. Efter en halftimma reste han sig
och ■ beslöt att .gå ut. Han hade hufvudvärk, och benen
voro så ömma, som om han sprungit omkring i timtal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
