Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
Han tog vägen till hennes hus. Det verkade
lugnande pa honom att se rullgardinerna nedfällda framför alla
fönstren. Genom matsalens och sängkammarens trängde
ett ljussken. — Han spatserade en half timme fram och
tillbaka på trottoaren midtemot, hela tiden blicken riktad
mot fönsterna.. Gatan var föga trafikerad. Först då några
husjungfrur och postvakterskan visade sig utanför porten,
aflägsnade han sig för att icke väcka uppmärksamhet. Den
natten sof han djupt och godt. —
Följande morgon .låg han länge; han hade lagt ett
kort i tamburen, pä hvilket han skrifvit, att han icke ville
blifva väckt. Klockan tio ringde han. Betjänten bar in
hans frukost; på brickan låg dagens post; från henne fanns
intet bref. Men han intalade sig genast, att hon desto
säkrare själf skulle komma på eftermiddagen, och så
till-bragte han tiden till klockan tre tämligen lugnt.
På slaget tre, men också icke en minut tidigare,
återkom han hem från sin middag. Han satte sig i en
länstol i tamburen, för att icke oupphörligt behöfva springa
ut och in, så snart han hörde ett buller i trappan. Men
han var riktigt glad, om han blott hörde steg i nedra
förstugan; det var dock alltid en förhoppning. Men den
slog fel gång på gång. Klockan blef fyra, — fem — sex
— sju — hon kom icke. Då sprang han fram och
tillbaka i sitt rum och stönade sakta, och då han kände sig
yr i hufvudet, kastade han sig på sängen. Han var
alldeles förtviflad; han kunde icke stå ut längre — det bästa
vore att resa, resa — denna lycka var dock för
dyrköpt! . . . Eller han måste äter göra en förändring —
t. ex. vänta blott en timme — eller två —■ så här kunde
det icke fortfara, då skulle allt inom honom tillintetgöras,
arbetskraft, hälsa och slutligen kärleken. Han märkte,
att han egentligen icke alls tänkte på henne längre; hans
tankar hvirflade som i en oredig dröm. Han sprang upp
ur sängen. Han öppnade fönstret och tittade ut på
gatan, i skymningen . . . Ah . . . där . . . därborta vid
hörnet ... i hvarje kvinna tyckte han sig igenkänna henne.
Han lämnade åter fönstret; hon kunde ju icke komma nu;
nu var det för sent. Och plötsligt föreföll det honom
ofantligt enfaldigt, att han blott anslagit dessa få timmar till
väntan. Kanhända att det just nuyarit lägligt för henne . . .
kanhända det hade varit möjligt för henne att komma till
honom på förmiddagen — och redan hade han på
läp-parne, hvad han härnäst skulle säga till henne, och han
hviskade för sig själf: »Hädanefter skall ’ jag hålla mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
