Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740
hemma hela dagen och vänta på dig; från tidigt på
morgonen till sent på kvällen». Men då han uttalat orden,
började han skratta och sade sedan saktao för sig själf:
»Men jag blir ju galen, galen, galen!» — Återigen
skyndade han till hennes bostad. — Allt var sqm igår. Ljus
glimmade genom de nedfällda gardinerna. Återigen
sprat-serade han en halftimma på trottoaren midtemot — och
som förut aflägsnade han sig, då portvakterskan och några
tjänstflickor kornmo ut genom porten. Det föreföll honom
nu, som om de betraktade honom, och han kände sig
öfvertygad om att de talade om honom och sade: Det är
samma herre, som i går vid samma tid gick af och an
här utanför. Han ströfvade omkring på de närliggande
gatorna, men då tornuren slogo tio, och portarne
stängdes, kom han tillbaka och stirrade uppåt fönsterna. Blott
genom det sista, där sängkammaren låg, smög sig en
ljusstråle. Han såg ditåt såsom förhäxad. — Nu stod han
där hjälplös, kunde ingenting göra, ingenting få veta.
–Han ryste för de timmar, som lågo framför honom. En
natt, en morgon och en dag till klockan tre . . . Ja, till
tre — och sedan . . . om hon återigen icke skulle komma?
. . . En tom vagn for förbi, han vinkade åt kusken och
lät långsamt köra sig hit och dit på de mörka gatorna . . .
Han erinrade sig sin sista samvaro med henne . . . Nej,
hon hade aldrig upphört att älska honom — nej, det var
ej skälet! — Eller hade man måhända fattat misstankar
hemma hos henne? . . . Nej, det var ju icke möjligt . . .
det hade ju hittills icke märkts ett spår därtill — och hon
var ju så försiktig. — Det kunde blott finnas en orsak:
hon var sängliggande sjuk. Och därför kunde hon icke
heller låta honom få något meddelande därom ... I
morgon skulle hon nog stiga upp och genast sända honom
ett par rader för att lugna honom ... Ja, men om hon
först om ett par dagar eller ännu senare kunde lämna
sängen . . . om hon vore allvarsamt sjuk . . . Gud i
himlen .. . om hon vore illa sjuk . . . Nej, nej, nej . . .
hvar-för skulle hon just vara det!
Plötsligt fick han en idé, som skänkte honom en viss
lättnad. Eftersom hon förmodligen var sjuk, kunde han ju
följande dag skicka upp och fråga efter hennes befinnande.
Budet behöfde ju icke veta, hvem som gifvit honom
uppdraget . . . han kunde hafva uppfattat namnet orätt ... Ja,
så skulle det gå till! — Han var riktigt lycklig öfver
detta infall.
Så förflöt natten och nästa dag tämligen lugnt, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
