Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han icke erhöll någon underrättelse, och till och med
eftermiddagen tillbringade han under mindre oro än vanligt;
han visste ju, att redan på aftonen, samma dag, skulle
ovissheten fä ett slut. Hans längtan efter henne var
ömmare och starkare än under de sista dagarne.
Klockan åtta på aftonen lämnade han sin bostad. Vid
ett tämligen aflägset gathörn tog han ett stadsbud, som
icke kände honom, och vinkade åt detsamma att följa sig.
I närheten af hennes hem stannade han och afsände
stadsbudet med de noggrannaste instruktioner.
Vid skenet af gaslyktan såg han på sitt ur och
började promenera af och an. Men strax föll den tanken
honom in: tänk, om hennes man fattat misstankar, toge
karlen i förhör, och lät denne föra sig till honom? Han
försökte upphinna karlen; men så saktade han sina steg
och följde efter på afstånd och såg honom försvinna i
i huset. Aloert stod långt därifrån, han måste anstränga
sina ögon för att icke förlora porten ur sikte . . . Efter
blott tre minuters väntan, såg han karlen åter komma ut
. . . Han väntade ett par sekunder för att se, om någon
följde efter denne; men ingen syntes till. Då skyndade
han efter honom. — Nå, frågade han . . . hur står det
till? — »Herrn hälsar så mycket», svarade stadsbudet,
»men frun är ännu inte bättre, hon får inte stiga upp förrän
om ett par dagar.»
— Med hvem talade ni?
—■ Med husjungfrun; hon gick in i rummet och kom
strax ut igen; jag tror, att doktorn var där . . .
■— Hvad sade hon? — Han lät karlen ännu en gång
upprepa hälsningen och insåg ändtligen, att han knappast
visste mer än förut. Hon måste vara allvarsamt sjuk;
otvifvelaktigt komma många bud med förfrågningar, —
därför hade hans bud icke väckt någon uppmärksamhet. . .
Desto mer kunde han våga. — Han tillsade karlen att
infinna sig följande dag vid samma tid. -
Först om ett dar dagar, kunde hon få stiga upp —
han visste ingenting mer . . . Huruvida hon tänkte pä
honom, om hon kunde föreställa sig, hvad han led för
hennes skull — därom visste han ingenting. —
Kanske hon hade gissat, att det varit från honom den
sista förfrågningen kommit? . . . Herrn hälsar så mycket;
icke hon : man fick måhända icke säga det åt henne . . .
Hvad kunde felas henne? Namn pä hundra sjukdomar
gingo samtidigt genom hans hufvud. — Nåja, men om
ett par dagar skulle hon få stiga upp, — det kunde
såle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
