Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
742
des icke vara någonting farligt . . . Men så säga de ju
alltid; när hans egen far låg för döden, hade man ju också
sagt så till folk . . . Då han kom in på en lifligare gata,
märkte han, att han börjat att springa och att han stötte
ihop med de andra fotgängarne. Han förstod att det skulle
förefalla som en evighet till nästa dags afton.
Timmarne förflöto. och han förundrade sig själf
stundtals, att han alls icke kunde tro, att hans älskade var
farligt sjuk. Och då föreföll det honom som en synd, att
han var så lugn . . . Och på eftermiddagen läste han
timtals i en bok — något sådant hade icke händt på lång
tid — som om han icke hade något mer att befara eller
önska. —
Stadsbudet stod redan vid hörnet, då Albert på
aftonen infann sig där. — Instruktionerna från föregående dag
upprepades, och dessutom fick karlen i uppdrag att
försöka komma i språk med husjungfrun för att taga reda
på hvad som egentligen gick åt hennes matmoder. — Det
dröjde längre än i går, innan karlen syntes till igen, och
Albert började blifva orolig. Nästan en kvart förflöt,
innan han fick se honom komma ut genom porten; Albert
sprang honom till mötes.
— Det står mycket illa till med nådig frun . . .
— Hvad ? skrek Albert.
— Det står mycket illa till med nådig frun,
upprepade mannen.
— Med hvem talade ni? Hvad sade de till er?
— Husjungfrun sade mig, att det är mycket farligt
. . . I dag ha tre läkare varit där och herrn lär vara
alldeles förtviflad.
— Vidare . . . fortfar . . . hvad felas henne? har ni
inte frågat? Jag har ju. —
— Jo visst! . . . Det lär vara hjärnfeber, och nådig
frun har inte varit vid sans på två dagar.
Albert stod och betraktade karlen liksom frånvarande . . .
Sedan frågade han:
— Fick ni veta något mer?
Karlen började på nytt sin berättelse, och Albert hörde
på, som om han med hvarje ord fick veta något nytt.
Sedan betalade han honom och gick direkte tillbaka till
sin älskades bostad. Ja, nu kunde han få stå där oantastad;
däruppe bekymrade sig ingen om honom. Och han stirrade
upp till sängkammaren, som om han med blicken kunnat
genomtränga fönsterrutorna och gardinerna. Sjukrummet
— ja! — det det var ju så naturligt att en, som var illa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
