Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748
rätt svårt för honom att själf gå upp. Hvad skulle han
egentligen säga?
Han kom allt närmare, redan var han på den rätta
gatan och såg huset på afstånd. Det föreföll honom så
obekant; men han hade heller aldrig sett det vid denna
tid på dagen. Så underliga de matta gaslågorna sågo ut
i den regniga morgonstunden. Ja, på sådana dagar dör
man. — Om Anna sagt honom farväl för alltid den dagen,
då hon sista gången var hos honom, så skulle han kanske
redan nu ha glömt henne. Ja, helt visst — ty det var
riktigt hemskt så lång tid som tycktes förfluten, sedan han
såg henne för sista gången. Hvilka oriktiga begrepp
angående tiden en sådan regnig morgon framkallar! . . . du
o ö o o
gode Gud . . . Albert var mycket trött, mycket tankspridd.
— Det var nära att han gått förbi huset.
Porten var öppen; en pojke med en mjölkflaska i
handen kom just ut genom den. Albert gick mycket lugnt
de få stegen genom förstugan — men just som han satte
foten på trappan, genombäfvades han af fullt medvetande
om allt som tilldragit sig, som nu tilldrog sig, och hvad
han skulle få veta. Det föreföll honom, som om han
hittills tillryggalagt vägen halfsofvande och nu med ens
vaknade upp. Han tryckte båda händerna mot hjärtat, innan
han gick vidare. Här var således trappan . . . han hade
aldrig sett den förut. Den låg ännu i halfdunkel; små
gaslågor flämtade ännu. I första våningen var det. Men
hvad betydde detta? , . . Båda dubbeldörrarne stodo öppna.
- Han kunde se in i tamburen — men ingen människa
var där. Han öppnade en liten dörr, den ledde till köket.
Där var häller ingen. Han stod en stund obeslutsam. Nu
öppnades en dörr, som ledde till våningen, och en
tjänstflicka kom ut, utan att märka honom. Albert gick fram
till henne.
— Hur står det till med din matmoder? frågade han.
Flickan såg tankspridt på honom.
— Hon dog för en half timme sedan, sade hon. Sedan
vände hon sig ifrån honom och gick in i köket.
Albert erfor en känsla, som om dödsstillhet utbredt
sig öfver världen omkring honom; han visste alldeles
bestämdt, att i detta ögonblick upphörde alla hjärtan att slå,
alla människor att gå, alla vagnar att röra sig, alla ur att
knäppa. Han kände, hur hela den lefvande, verksamma
världens lif och verksamhet afstannade. Detta är således
döden, tänkte han . . . Ännu i går förstod jag det icke.
Jag ber om ursäkt, sade en röst bredvid honom; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
