Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
var en svartklädd herre, som ville komma in i tamburen,
och som hindrades därifrån af Albert, som stod midt i
dörren. Albert gick ett steg längre in och lät honom
passera. Denne bekymrade sig icke vidare om honom, utan
inträdde hastigt i våningen och lämnade dörren halföppen.
Albert kunde se in i nästa rum. Det var nästan mörkt
där, ty gardinerna voro nedfällda; han såg ett par
gestalter, som sutto vid ett bord, resa sig och hälsa på den
inträdande herrn. Han hörde dem hviska ... så försvunno
de in i ett sidorum. Albert stod kvar vid dörren och
tänkte: Därinne ligger hon . . . Det är icke en vecka
sedan jag höll henne i mina armar . . . Och jag får icke
gå in. — Han hörde röster i trappan. Två damer kommo
upp och passerade förbi honom. Den ena, den yngre, hade
förgråtna ögon. Hon liknade den älskade; det var säkert
hennes syster, om hvilken hon talat några gånger. Ett
äldre fruntimmer kom de båda damerna tillmötes,
omfamnade båda och snyftade sakta. »För en halftimme sedan»,
sade det äldre fruntimret — »alldeles plötsligt». — — Hon
kunde icke fortfara för tårar; alla tre försvunno genom
dörren till det halfmörka rummet in i sidorummet. Ingen
gaf akt på honom.
Jag kan ju icke stanna här, tänkte Albert. Jag skall
gå ned och komma tillbaka om en halftimme. — Han
gick och var inom att par ögonblick på gatan. Dagens
äflan hade börjat; mycket folk skyndade förbi honom, och
vagnar rullade fram.
Om en timme är det nog mera folk däruppe, och då
kan jag lätt blanda mig med dem. Det ligger nästan en
tröst i vissheten . . . Jag känner mig bättre än igår, ehuru
hon är död . . . För en halftimme sedan . . . Om tusen
år är hon icke mera skild från lifvet än nu . . . och
ändock ger mig medvetandet om att hon för en timme
se-dan ännu andades det intrycket, att hon ännu maste veta
något om lifvet; något som man icke anar, medan man
ännu andas . . . måhända att det ofattliga ögonblick, då vi
öfvergå från lif till död, är vår stackars evighet ... Ja, nu
är det också slut med eftermiddagens väntan . . . Jag
be-höfver icke längre stå vid dörren — aldrig, aldrig mer
— Dessa timmar framstodo åter i outsäglig skönhet. För
några fä dagar sedan hade han varit så lycklig — ja,
lycklig. Det hade varit en djup, ängslande lycksalighet.
Ack, då hennes fotter sväfvade öfver de sista trappstegen,
då hon kastade sig i hans armar . . . och då de i det
half-dunkla rummet, som doftade af blommor och cigaretter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
