Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
750
lågo på de hvita kuddarne, utan att tala, utan att röra
sig . . . Förbi, förbi . . .
Jag måste resa, det är det enda, jag kan göra. Hur
skall jag kunna vistas i mina rum! Jag skulle bara gråta,
gråta dagen i ända, beständigt, beständigt gräta . . .
Han gick förbi ett kafé. Då föll det honom in, att
han sedan föregående dagens middag icke ätit en bit;
han gick in för att äta frukost. — Då han åter lämnade
lokalen, var klockan öfver nio. — Nu kan jag gå dit igen
—• jag måste ju se henne ännu en gång — men hvad
skall jag göra där? . . . Skall jag få se henne? . . . Jag
måste se henne . . . ja, jag måste se min, min, min älskade,
döda Anna för sista gången. — Men skall man slappa in
mig i likrummet? . . . Jo visst; där är nog mycket folk,
och alla dörrar stå öppna . . .
Han skyndade vidare. — Vid porten stod
hushållerskan, som hälsade på honom, då han gick förbi; i trappan
sprang han om tvänne herrar, som också gingo uppför
densamma. Redän i tamburen stodo några personer.
Dör-rarne stodo på vid gafvel; Albert inträdde. Draperiet for
det ena fönstret var tillbakadraget, så att någon dager
föll in i rummet. Dar sutto eller stodo ungelär tolf
personer, som talade mycket sakta med hvarandra. Den
gamla damen, som han sett förut, satt alldeles hopsjunken
i ett soffhörn. Dä Albert gick förbi henne, såg hon pä
honom, då stannade han och räckte henne handen. — Hon
böjde på hufvudet och började åter gråta. Albert såg sig
omkring; den andra dörren, som ledde till sidorummet,
var stängd. Han vande sig till en herre, som stod vid
fönstret och helt tanklöst tittade ut genom en öppning i
draperiet . . . »Hvar ligger hon?» frågade han. Herrn
visade med handen åt högra sidan. Albert öppnade sakta
dörren. Han bländades af det fulla dagsljuset, som
strömmade emot honom. Han befann sig i ett mycket ljust
litet rum med tapeter i hvitt och guld och ljusblåa
möbler. Dar var icke en människa. Dörrarne till nästa rum
voro blott tillskjutna. Han inträdde. Det var sängkammaren.
Fönsterluckorna voro stängda; en taklampa brann. På
sängen låg den döda utsträckt. Täcket var uppdraget
ända till hakan; på nattduksbordet invid hennes hufvud
stod ett vaxljus, hvars sken föll skarpt på det askgråa
ansiktet. Han skulle icke känt igen henne, om han icke
\etat, hvem det var. Först så småningom märkte han
likheten — först gradvis bief det Anna, hans Anna, som
låg där; och för första gången sedan denna förskräckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
