Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
dags början kände han tårar i sina ögon. En het,
brännande smärta låg på hans bröst; han hade velat skrika
högt, kasta sig på knä, kyssa hennes händer ... Nu först
märkte han, att han icke var ensam med henne. En man
knäböjde vid bädden, med hufvudet begrafvet i täcket, och
höll den dödas ena hand mellan sina händer. I samma
ögonblick som Albert tog ett steg närmare, lyfte denne
på hufvudet. Hvad skall jag säga? — Men då kände
han, hur den knäböjande fattade hans hand, tryckte den,
och hviskade med af tårar kväfd stämma: Tack, tack. ______
Qch sedan vände den gråtande mannen sig åter bort, lät
hufvudet sjunka och snyftade sakta i täcket. Albert stod
kvar ännu en stund och betraktade den dödas ansikte med
ett slags kall uppmärksamhet. Tararne afstannade alldeles.
Hans sorg blef plötsligt död och overklig. Han visste
att detta sammanträffande längre fram skulle förefalla
honom på en gång hemskt och komiskt. Han skulle
förekommit sig själf särdeles löjlig, om han blandat sina tårar
med den andres.
Han vände sig om för att gå. Vid dörren stannade
han och såg sig’ om. Ljusets fladdrande gjorde, att han
tyckte sig se ett leende på Annas läppar. Han nickade
ät henne, liksom till afsked, och som om hon kunde se
det. Han ville gå, men det var, som om detta leende
hölle honom kvar. Och på en gång förvandlades det till
ett föraktligt, besynnerligt leende, som tycktes tala till
honom, och han förstod det. Och leendet sade: Jag har
alskat dig, och nu står du där som en främling och
förnekar mig. Säg honom då, att jag var din, att det är
din rättighet, att knäböja vid denna bädd och kyssa min
hand. — Säg honom det! Hvarför säger du det icke?
Men han vågade det ej. Han höll handen för
ögonen, for att icke mer se hennes leende . . . Han vände
sig om pa tåspetsarne, lämnade rummet och stängde
dörren efter sig. Han gick rysande genom den ljusa, lilla
salongen, smö7 sig sedan förbi allt folket i det halfmörka
rummet; de talade hviskande med hvarandra, och han fick
icke dröja bland dem. Därefter skyndade han genom
tamburen och ned för trappan, och då han var utanför
porten, smög han vidare tätt intill husväggen; och hans
gång blef allt hastigare, han liksom jagades framåt och
han ilade nedtyngd af blygsel genom gatorna. Det var,
som om han icke fick sörja som de andra, som om hans
döda älskling jagat bort honom, emedan han förnekat
henne. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
