Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Jämförande mytologi, af F. Max Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som Bopp, Grimm ocli Burnouf banat. Men äfven då,
när han samlade kvarlefvorna af vidskepelser och bruk,
som ännu i många delar af Tyskland fortlefde bland
folket och måhända härröra från äldsta, mytologiska tider,
var hans arbete af största nytta för forskare i den
jämförande mytologien. Om jag i mina tidigare bidrag till
mytologiens vetenskap icke hänvisade till hans arbeten,
så var orsaken därtill tillräckligt klar. Det var icke,
såsom man förmodat, min afsikt att tiga ihjäl dem,
orsaken var helt enkelt min obekantskap med det ämne,
han behandlade, seder och arfsägner egendomliga för
folket i Tyskland, och det däraf härflytande medvetandet
om min oförmåga att sitta till doms öfver hans arbeten.
Hvarje lärd liar säkerligen rätt att begränsa sitt
arbetsfält; och i hvad fall var det af nöden, att jag skulle
prisa eller tadla Mannhardts arbeten, då han i England
funnit en så värdig representant och vältalig lärjunge
som mr Frazer? Mannhardts ställning till den jämförande
språkvetenskapens allmänna grundsatser har varit så
fullkomligt öfverensstämmande med min egen, att jag icke
kan motstå frestelsen att anföra åtminstone ett par ställen
ur hans sista b ref.
Då Mannhardt utgifvit sina lettiska myter om solen
(1875), sammanträffade han 1876 i Berlin med Müllenhoff
och af handlade ämnet i sin helhet med honom.
Müllenhoff hade påtagligen bildat sig sina begrepp om den
jämförande mytologien ur Dupuis’, Schwencks, Hitzigs,
Claussens och Norks verk och öfverflyttat den fördom,
som de hade uppväckt hos honom, på Bopps och Kuhns
arbeten. Intet under således, att Müllenhoff afskräckte
Mannhardt och faktiskt gjorde honom vacklande i hans
öfvertygelse. Men då Mannhardt återvändt till sitt lugna
hem, till sina böcker och papper, skref han den 17 maj
1866 till sin lärare och vän: “Såsom det vid sådana
tvistefrågor lätt plägar inträffa, så lät mig nödvändigheten
att rättfärdiga mig mot edra, för mig oväntade,
betänkligheter angående mina lettiska solsånger, mig icke komma
till insikt om, att jag själf icke kände mig väl till mods
öfver den utsträckning, som solmytologien tycktes få
under mina jämförelser, att jag känner detta som ett
slags smärtsamt nederlag, för så vidt som vid upptäckten
af en ny synpunkt genast från alla sidor tillströmmande
stoff tränges för att underordna sig den, och den
ledsamma faran synes oundviklig, att göra allt af allt." Ar
detta icke nästan samma ord, som jag använcie för flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
