Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Tiberius, af Axel Ideström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
dos betraktade stjärnorna och trodde Trasylli spådomar
och vackra löttéki om framtiden. — Coccejus Nerva, hvad
är din mening om Roms kommande öde?"
Den gamle rättslärde dröjer att svara. Slutligen
säger han :
— “Gränserna äro betryggade, förvaltningen i god
ordning. Må gudarne beskydda Rom!"
Var det smicker?
Tiberius:
— "Gudarne ha lämnat sin makt åt furierna. Det
är ju också riktigt att mödrarne själfva uppfostra sina
barn."
Men han betänker att denna hårda dom öfver hans
egen styrelse äfven drabbar hans vän, och han tillägger
försonande:
— “Det är dock sant. En man finnes, som är utan
svek. Där en finnes kan det finnas. Kanske, kanske
skall han göra det. Han tvekade icke att blottställa sitt
lif för mitt. Till honom sätter jag mitt hopp."
Då inträder en soldat och anmäler ett bud från
Antonia, kejsarens svägerska. Efter en vink af Tiberius
går soldaten, och snart inträder Pallas. Antonias slaf
med en förseglad rulle, som han öfverlämnar åt
kejsaren, hvarefter han aflägsnar sig. Coccejus Nerva reser
sig, men kejsaren vinkar honom att dröja.
Så läser han detta bref, som yppar för honom
Se-jani, den siste vännens, förrädiska planer. Äfven denne,
till hvilken han satt hela sin lit, är en skurk just sådan
som alla andra. Han har blott varit skickligare i
förställningens konst, han har varit slugare än alla, han har
bedragit honom, den misstänksamme och försiktige gamle
statsmannen. Han har lockat Tiberius, den pröfvade
människohataren, att ännu en gång tro på hedern och
hysa tillgifvenhet för en man, han har lurat honom att
höja denne man från en obetydlig ställning upp i
jämnbredd med sig själf. Åh, denna varma vänskap, denna
trofasta blick, denna oegennyttiga duglighet — visste
icke Tiberius att det måste vara svek? Visste han icke
att heder och ära längesedan dött? Den bäste vännen
var blott den slugaste förrädaren!
Coccejus Nerva ser huru kejsaren rodnar starkt,
huru blodet sedan åter viker från hans ansikte, huru
det bittra hånleendet smyger fram på hans läppar. När
Tiberius slutat sin läsning, ser han på Nerva. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
