Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Protektionismen och det svenska landtbruket, af w.— S—w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgöra hufvuddragen; dess röda tråd är hänsynen till
landets bästa; dess väsen är frihet och intelligens;
dess medel äro statens “hjälp till själfhjälp“ och
upplysning i vidsträcktaste bemärkelse. Den pålägger
den enskilde ett ansvar, som mognar och uppfostrar
honom, och blir ett reagensmedel, som afsätter
odugligheten och klargör det arbete, som är medvetet om
sin egen privata och samtidigt sin samhällsuppgift.
Helt annorlunda med protektiomsmen. Dess
missförstådda solidaritetskänsla och dess personliga
egennytta, i synnerhet där denna är nära förbunden med
maktbesittningen, lämnar hvarje hänsyn till det
nationella bästa ur betraktelsen. Dess röda tråd är
hänsynen till några få på alla andras bekostnad; dess
väsen är tvång och begärlighet; dess medel äro
brandskattning och fördummande. Den fritager den
enskilde från ett stort borgerligt ansvar och förslappar
hans och den offentliga moralen. Den påminner om
medeltidens brutalitet om än i en annan form. Också
den gången röfvade herremännen från sina
medborgare. Men det var på landsvägen; där måste de
åtminstone sätta lif och välfärd på spel och de fmgo
understundom draga det kortaste strået. Nutiden är
mera humaniserad: nu är det ridderligt att plundra
under lagens beskydd och nu vet riddaren på
förhand och med garanterad säkerhet att han drager
det längsta strået; det är icke häller längre
medbor-garnes blod som gjutes, det är endast deras tårar, men
herre gud af tårar dör man åtminstone icke genast.
Vi hänsyftade på herremännen, d. v. s. till de
större jordegendomarnes innehafvare. Ty för den
mindre jordbrukaren, som lefver direkt på sitt
jordbruk, d. v. s. icke producerar eller kan producera
till afsalu, för honom är brandskattningen samma
förbannelse som den är för alla hans icke
jordbrukande medborgare. Han måste köpa sina
förnödenheter och, när det blir dålig skörd, äfven sitt utsäde
till de af tullen uppskrufvade priserna. På honom
tänker naturligtvis icke den maktägande
jordbrukaren. En och annan gång, när han klagar sin nöd,
undfägnas han med en af de fraser, som ännu i vissa
länder kunna både serveras och sväljas: “Skydd för
torparens gris“, “utländingen betalar kalaset“ o. s. v.
Men småningom blir han allt fattigare och fattigare
och till sist förlorar han sin dyrbaraste skatt, sin själf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
