Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Det Uppsala som gått, grupper och individer från 70- och och 80-talen, af Proteus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
förgången tid, medan däremot hans öfverman i
afseende på ett originellt yttre, den i tal och mimik
lika öfverraskande E. W. Svedelius, med obrutna
krafter lefde och verkade i beröring med vida
studentkretsar och af dem skattades nära nog som en idol.
När Nils Funcke som ung student på en af sin
nations stora fester för första gången befann sig i
närhetèn af de två nyssnämnde, några andra
hospi-tes och nationens vördade inspektor, så häpnade han.
Till och med hans gamle rektor “i päls och i blå
ami“ och i ständigt sällskap med hunden Pompe
kunde ej åstadkomma en så originell helverkan som
den sistnämnde, hvilken var en den andliga
vältalighetens mäst välmenande men tillika mäst excentriska
märkesmän. Och hvad voro väl skolans öfriga
klassiker mot dessa figuranter på den akademiska
skådebanan, som i saknad af en större allmänhets kritik
och kontroll fått fritt utveckla de många
underlighe-ter. hvilka så ofta äro lärdomens följeslagare? När
man vid långbordet med bålarne såg inspektor under
allt hastigare stigande exstas, med svängande armar
bana sig allt vidare plats och med allt rikare och
mer växlande tonfall betyga sin kärlek till nationen,
då var det en kontrastbild af ytterlig komik att på
andra sidan bordet skåda gubben Sved helt lugn med
hopdragna ögon och det belåtnaste leende blanda ihop
cigarrstumpens och punschglasets njutningar, än prata
för sig själf, än kanske oafsiktligt replikera den andre.
De voro märkvärdiga både som människor och
talare dessa två. Den ene den kristliga, kyrkliga
kärleken personifierad, med något feberaktigt utbred t
öfver hela sin varelse, äfven då han var lugn och
stilla; hans händer voro alltid varma, hans bleka
anlete fuktigt, hans blickar liksom frånvarande och
beslöjade, och det var ett under, hur hans lilla tärda
och spensliga kropp kunde tåla vid de stora
explosionerna, när han talade och lät hänförelsen eller
in-gifvelsen spänna muskler och nerver. Den andre
också han en entusiast men med en mer praktisk
kärlek till fosterland och ungdom som ledmotiv i sin
verksamhet och därför också som talare kärnfullare,
sundare och lättare att förstå. Det var en mindre
öfversinlig välvilja, som fann sitt uttryck hos
Svedelius, när han trädde i beröring med studenterna, och
det var väl den som verkade, när de trots hans
lu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
