Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Till det yttre företedde 98-års Messalina ett par
olikheter mot 87-års. Så t. ex. i bachantkostymen i
sista akten. Då kort kjol och ett slags åtsittande
byxor, nu en lång sid, benens linier döljande kjortel.
Nu bar Messalina en eldröd peruk, måhända en
imitation efter Yvette Guilbert eller kanske resultatet af
någon speciella historiska forskningar, företagna af
teaterns högt bildade ledande män.
När fru Dorschs Arria förhöll sig mera lugn,
verkade hon jämförelsevis mer fördelaktigt och hade
verkligen något af den stolta, värdiga romaremodern.
Då kom i hennes spel och deklamation något äkta,
något påminnande om gamla, för mycket länge sedan
förgångna dagars fru Bosin. Men oftare spökade
rusningsåtrån, det var något fjantahde i väg, ett
egendomligt vinklande upp med ögonen och ett leende,
som kan passa i vissa roller, men alls icke i denna.
Att den unge Hillberg har anlag och besjälas af
intresse, är uppenbart, liksom ock han är en af
Stockholms få unge aktörer med ungdomlig figur och värme,
hvilket allt gör att han bör tagas vara på. Men
betydligt oöfvad är han ännu. I öfvermåttan hög grad
skattade han åt rusnings- och skrikmanéret samt
visade sig besitta mycket märkvärdig plastik, något
å la balettskola, och med vidtsväfvande,
utrymmes-upptagande rörelser. Att den unge mannen i de
erotiska scenerna föreföll invärtes ganska opåverkad af
den sköna Messalinas glöd, var ett bättre tecken för
hans privata moral an lians svenska rutin, men hans
Marcus torde dock verka erotiskt lika illusoriskt, som
när samma roll spelades af fru Ulff, hvilken ock var,
minnes jag tydligt, mycket kantig och tvär i
vändningarna. Hrr Personne och Skånberg voro rätt konstiga
i sina roller, och hr Hamrin var som romersk
senator en stilla, nöjsam uppenbarelse.
“Familjen Jensen“ på Svenska teatern var
visserligen intet märkvärdigt dramatiskt opus eller
synnerligen originell och inte just häller så fmt, men det
var ändå rätt förnöjsamt att åse. Man fick
påminnelser här och hvar om gamla bekanta, exempelvis
Sudermanns Ära", Esmanns “Magdalena", Ibsens
Hjal-mr Ekdal. Undras kan ock. om inte äfven
föredömet af Zola, hvilken lät sin Nana symbolisera andra
kejsardömets moraliska ruttenhet och krach,
spelat in, då förf, låtit varietéväsendet svmbolisera den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
