Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Helsingfors. Bland de öfriga rollinnehafvarne hör
icke förbigås hr Eliasson.
Innan denna artikel hunnit tryckas, har
Dramatiska teaterns hittills enda afsevärda ackvisition,
Adolf Pauls “Kung Kristian H“, blifvit uppförd. Dess
upptagande och utförande representerar obestridligt
både litterärt, artistiskt och ekonomiskt en
uppryckning, men af denna omständighet förringas icke det
minsta kraften af mitt föregående resonnemang om
Dramatiska teaterns skötsel. Hvad fms väl för
garantier, att denna kraftmanifestation, sedan nära två
tredjedelar af säsongen förflutit, betecknar annat än
ett momentant uppfladdrande. För resten så kolossalt
märkvärdigt var inte det hela, hvarken stycke eller
spel; i all synnerhet inte det sista.
Stycket är ett mycket duktigt arbete, som t. o. m
torde böra kallas talangfullt, och har flera ganska
verkningsfulla kraftiga scener samt ses med nöje och
intresse. Men det är mera en samling tablåer
skildrande historiska episoder, än ett drama med
verkligt dramatisk utveckling och poetisk karaktärsteckning.
Dramatiska teaterns utförande var omsorgsfullt
och aktningsvärd!, men ej på någon hand var det
hvad man kan kalla för verkligt stor konst. Bäst
var fru Dorsch och hon höjde sig märkbart öfver
omgifningen. Man skulle visserligen kunna anmärka
mot henne, alt hon bort i dotterns dödsscen låta sin
sorg och förtviflan få uttryck, som gripit mera, som
hos åskådarn© framkallat en sådan där rysning, som
löper längs ryggraden. Men för öfrigt var det en
präktig bild hon gaf af den viljestarka, sluga, grott
anlagda fru Sigbrit. Det var en för fru Dorsch ovanlig
bredd och humör i spelet.
Kristian är förmodligen bland hr Skånbergs bästa
roller och han såg prydlig och ståtlig ut och hade
rätt mycket, fastän ej tillräckligt lagt band på sin
benägenhet för ett bullersamt och skrikigt spelsätt, en
mani, som på senare tiden grasserat inte blott hos
honom, utan ock hos teaterns öfriga artister och
hvaråt äfven hr Personne i denna pjes väl mycket
tenderade. Hos hr Skånberg fanns yttre kraft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
